Överlevare med koll

Radarplanet Erieye byggdes för att försvara Sverige. Till skillnad från andra stora projekt från det kalla kriget verkar Erieye ha en framtid. Information är det alltid efterfrågan på. Systemet har exporterats – nu senast till Grekland. Tekniken är avancerad, men det behövs inga övermänniskor för att bemästra den, säger Ericssons utbildare.

Tummen upp från den brasilianska piloten. Dragstången är stuvad i kabinen och planet taxar ut på Malmens flygfält. Någon minut senare är denna flygande ledningscentral i luften. Kursen är satt mot Halmstad och snart ska planet vara hos sin nya ägare, det grekiska flygvapnet. Planet är ett av fyra och hela affären är värd en halv miljard dollar.  Hjärnan är Ericssons fasstyrda radarantenn på taket. Karl Ekvall från Ericsson sitter vid en av de fem operatörsplatserna. Kort efter starten slår han på radarn. På den stora skärmen ritar han in ett stort område vid västkusten och säger att nu ska vi se på sjöläget.

På bara någon sekund ritas fartygen i Västerhavet in. Det är fler fartyg än man hinner räkna, men radarn hinner. Den slänger ut 30 kW i pulsen. Det motsvarar sex elspisar. Inte undra på att det behövs en särskild motor för att alstra energin.

– Och så kan vi titta på flygläget väster om Gotland, säger Karl Ekvall.

Och proceduren upprepas. På bara några sekunder har vi koll på fartygen i Västerhavet och flygplanen över Östersjön. Och ändå har vi knappt lämnat Linköping bakom oss. Radarn ser åt båda sidor och räckvidden sägs vara 45 mil med en antydan att man nog kan klämma ut lite till med vässad signalbehandling.

En egenhet är att man tappar detektioner när planet svänger brant eftersom radarn då pekar ner i backen med ena sidan och upp i himlen med den andra. Även om systemet ska kompensera för detta vill man ha svängen så snabb som möjligt.

Major Tomas Hermansson från flygvapnet som normalt flyger den svenska versionen, som dock inte har några operatörsplatser, vill ha en taktisk sväng.

– Det finns en misstanke om att ett pilvingat jetflygplan som det här brasilianska Embraer 145 inte svänger lika snabbt 180 grader som en rakvingat propellerplan som det svenska Saab 340.

Det brasilianska piloten säger till i god tid före svängen och alla spänner fast sig. Så här våldsamt går det inte till på inrikesflygningarna. Det är ju ingen 9 g-sväng, men känns ändå. Alla tar tid med klockorna och nickar sedan godkännande.

Den grekiska exporten är Ericssons senaste. Tidigare har man sålt fem system till Brasilien och ett till Mexiko. Sverige har sex, men dessa är flygande radarstationer och kallas S 100B Argus och ingår i flygvapnets nätverk FV 2000. Planet togs då fram för att försvara Sverige. Till skillnad mot många andra stora materielprojekt från kalla kriget är Erieye en överlevare. Anledningen är enkel. Information är det alltid efterfrågan på.

I Brasilien används planet i ett större övervakningsnät som nu för första gången gett Brasilien en insyn i vad som sker i luftrummet över det gigantiska Amazonas, ett område som är lika stort som USA väster  om Mississippi. Här finns 20 procent av världens sötvatten och här växer inte bara regnskogen. Kriminalitet som knarksmuggling, skogsskövling och illegal gruvdrift frodas också. Erieye är en del i det vakande ögat. På bara en månad avslöjades 50 illegala flygfält. Kriminaliteten är till största delen flygburen. Genom att se när flygplan avviker från sina förväntade rutter kan man hitta de förbjudna fälten. Spaningsplanen har blivit ett så stort hot mot den organiserade brottsligheten att besättningarnas identitet måste skyddas. När ett flygplan lyfter ringer smugglarnas spanare i sina mobiltelefoner. Men flygplanen kan också avlyssna den trafiken. Flygplanen sköts av flygvapnet och det är polisen och andra myndigheter som använder informationen.

Det brasilianska projektet är ett civilt-militärt samarbete där man  får man in värdefulla miljödata om vattenföroreningar och växtlighet. Att Brasilien gav sig in i det här tillskrivs till stor del miljökonferensen i Rio 1992. Inför denna måste Brasilien visa världen att man gjorde något för Amazonas som är en viktig del av hela jordens ekosystem.

Tekniken må vara imponerande. Men utan människor som vet hur man sköter den är den inte mycket värd. Lars Ekström har jobbat i 20 år som flygstridsledare. Nu har han lämnat lunken i flygvapnet för samban i Sydamerika och är sedan flera år knuten till Ericsson som utbildare och åker jorden runt och håller kurser för radaroperatörer.

– I början hade man kanske som svensk vissa föreställningar om att det inte skulle vara samma ordning och reda som hemma. Men där hade jag fel. Det är hög klass på organisationen och det finns en stor ödmjukhet att lära sig så mycket som möjligt.

Lars Ekström säger att man inte behöver vara övermänniska för att klara denna avancerade teknik.

– Egentligen skulle vi kunna ta in en från gatan. Men man bör ha en viss erfarenhet av ledningssystem. Sedan får man lära sig radarns principer och få förståelse för system och förmågor. Kort sagt att begripa vad informationen ska användas till. Själva handgreppen är lätta att lära sig. Något mer än vanlig datavana behövs knappast.

Grundinställning klarar  det mesta

Det utmärkande med Erieye är det självklara. Systemet är rörligt och antennloben är styrbar. Den senare innebär att man kan välja hur energin ska användas. En bred överblick över ett stort område eller en koncentration på vissa sektorer eller vissa objekt. Beroende på läget kan man också ändra uppdateringstakten. En lastbåt behöver man kanske bara kolla någon gång i minuten – ett flygplan betydligt oftare.

– Systemet har en grundinställning, säger Lars Ekström. Med denna klarar man sig i 90 procent av fallen. Det är som en modern kamera. Vill man göra något extra måste man veta så mycket att man kan runda automatiken. Det är det vi lär operatörerna.

Eleven får en grundkurs på mellan fem och sju veckor. Då ingår några flygningar. Mycket av tiden görs dock i en simulator där man både kan öva praktik och teori. Som med alla simulatorer blir mängdträningen billig och man kan öva det som inte går i verkligheten som att förbereda sig för ett uppdrag i ett annat land.

Efter detta sker en påbyggnadskurs med några fler flygningar. Nu ska operatören kunna sköta systemet på egen hand. Piloterna kan också gå en kortare kurs liksom militära beslutsfattare. Det här ger andra utanför den innersta kretsen en förståelse för vad planet kan och inte kan och hur det ska utnyttjas.

– I Brasilien låter man rutinmässigt piloter tillbringa en tid av flygningen som operatörer, säger Lars Ekström.

Rollfördelningen mellan operatörerna skiljer sig mellan uppdragen. Det ska dock finnas en chef som leder verksamheten och ansvarar för att man får ut något vettigt av den insamlade informationen. Chefen bestämmer också var flygplanets ska vara. Blir det en konflikt med flygsäkerheten så lär piloten ha sista ordet.

– Man bör ha med en expert på signalspaning och telekrig. Här finns ett hotbibliotek så att man vet man vad hittar, säger Lars Ekström. En bör sköta själva radarn vilket innebär att få fram bästa luft- och sjöläge. Man kan också ha en flygstridsledare och är det riktigt akut kan alla jobba som sådana. I det grekiska planet finns Natolänkarna 11 och 16. Att sköta dessa kan vara nästan ett heltidsjobb.

Varje uppdrag består av tre faser: planering, uppdraget och utvärdering. Man kan sitta efteråt och spela upp hela flygningen och lägga underrättelser i en databas.

Erieye är en kompakt variant av amerikanska Awacs. Den riktiga Awacs är en gigant. Den kostar gigantiska summor och kräver en gigantisk organisation. Ericsson menar att Erieye klarar 80 procent av vad en Awacs kan göra till en bråkdel av kostnaden. En förklaring är att planet så snabbt kommer i luften. Det är ju de kraven flygbolagen ställer på sina pendlarplan. För den som ska bekämpa brottslighet är snabbhet och överraskning en förutsättning för att lyckas.

För lekmannen som på plats i luften ser hur tekniken fungerar kommer tanken på Estonia upp. Vad hade hänt om Sverige haft en flygande lufttrafikledning under olycksnatten?

– Jag har funderat på samma sak, säger Lars Ekström. Så där långt ute på Östersjön  är det svårt att nå med kommunikation från land. Det enda man kunde göra var att tilldela en sökruta för varje helikopter. Det gjorde att helikoptrarna av säkerhetsskäl flyg långt från varandra och det var svårt att improvisera. Med en Erieye som den grekiska skulle vi ha kunnat dirigera hela räddningsaktionen och lett in helikoptrar mot de nödställda. Hade räddningsflottarna haft radarreflektorer kanske vi även hade kunnat plotta in dem.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2004/6