Robotarna tar över de farliga uppdragen

En liten fjärrstyrd robot på knappt 20 kilo kan bli en stor tillgång i det framtida försvaret. Genom att använda modern teknik minskar risken för manfall i samband med farliga operationer. I USA användes robotar exempelvis för att söka efter överlevande efter terrorattacken mot World Trade Center

Ugnskramarna har lämnat Skogaholms bageri. Den fackliga striden förlorades. Nu övas för andra slag av strider i den nedlagda fabriken i det som en gång var en stolthet i Stadshagens industriområde i Stockholm.

Soldater från Amf1 i Vaxholm tränar i den svåra konsten att säkra ett hus. Att bryta sig in i rum och söka igenom farliga miljöer.

Det är det som Roadrunner ska klara. Roadrunner var en tecknad seriefigur som hette Hjulben på svenska. Fast denna Hjulben går på larvfötter och är en robot. Eller unmanned ground vehicle (UGV) som militärerna säger. Roadrunner är det namn som roboten fått av projektgruppen CAS (Center för autonoma system) vid Tekniska högskolan i Stockholm.

De flesta av CAS-robotarna är för inomhusbruk. Pluto och Roadrunner är gjorda för hårdare tag. Pluto är en större forskningsrobot som med hjälp av laserscanner, GPS, tröghetsnavigering och andra finesser kan utforska terrängen och rita sin egen karta. Roadrunner är en behändigare robot. Den väger bara 18 kilo, har ögon och kan gå i trappor. Trillar den på rygg kan den till skillnad från sköldpaddan komma på rätt köl igen.

Roadrunner är det svenska namnet. Som produkt heter den PackBot och är tillverkad av amerikanska iRobot. Den har använts på farliga uppdrag i såväl Afghanistan som Irak och enligt uppgift ska den ha letat efter Usama bin Ladin i Bora Bora-grottorna.

Den kostar cirka 400 000 kronor och räknas som krigsmateriel. Det är Försvarets materielverk (FMV) som har köpt in den. Robotprojektet drivs i grunden av FMV och Johan Wallström som är något av UGV-ansvarig hos FMV. Projektet är ett samarbete mellan FMV, Kungliga tekniska högskolan (KTH), Försvarsmakten och Försvarshögskolan, vars representant är Carl Lundberg.

Carl Lundberg är försvarsmaktsdoktorand och därmed placerad på Försvarshögskolan. Annars är han teknisk officer och major och tillhör Livgardet utanför Stockholm som också är med som användargrupp i projektet.

– Mitt intresse är främst användarvänligheten, säger Carl Lundberg. Det är det som är svårigheten i dag. Tekniken finns för hur roboten ska styras och drivas och hur den samlar information. Nu gäller det att knyta ihop roboten med användaren. Detta har man inte forskat så mycket på därför att det är först nu som teknikfrågorna är lösta.

– Hur ska man visa kamerabilden och annan sensorinformation? Användaren har svårt att få en uppfattning om vad roboten egentligen ser. Mycket av det här handlar om psykologi och hur människan uppfattar information.

I det svenska robotprojektet har man kommit längre än amerikanerna. Roadrunner styrs via en liten handdator där robotens kamerabild också presenteras. Den trådlösa förbindelsen är av samma slag som vi använder för vår egen dator hemma. Det räcker bra för forskning, men lever naturligtvis inte upp till militära krav på säkerhet.

Från sin lilla handdator skickar Carl Lundberg iväg Roadrunner in i den mörka före detta fabrikslokalen. Med ett vinande försvinner den över betonggolvet och på handdatorns bildskärm visar den vad den ser med sin IR-kamera. Efter ett visst trixande letar den sig in i nästa rum och försvinner bakom hörnet. Tungt lastade Amf-soldater tittar storögt in i framtidens militära teknik. Ännu mer förvåning väcker Roadrunner när den med en viss möda kravlar sig uppför en trappa.

Carl Lundbergs projekt går främst ut på att se vilken nytta man kan ha av robotteknologi i militära sammanhang eller miljöer som är liknande. Det är ett tvärvetenskapligt projekt som handlar om strömförsörjning, artificiell intelligens, fordonsteknik, autonomi och radiokommunikation och som sagt inte minst hur människan och system ska fungera tillsammans.

Hjälp vid terrorattack

Även om projektet i grunden är militärt och Livgardet har en lång lista över uppgifter som en robot skulle kunna användas till vid operationer i bebyggelse så betonar Carl Lundberg att den farliga miljön är något som militärer och civila ibland har gemensam.

– I USA använde man robotar för att leta efter överlevande efter attacken mot World Trade Center och det finns färska exempel i Sverige på när man skulle ha haft nytta av en robot som Roadrunner. Vid kemiolyckan i Helsingborg tog det lång tid innan räddningstjänsten kunde gå fram och få en blick av läget. Likadant var det när en hel vindsvåning blåstes ut mitt i Stockholm. Ett annat exempel är branden i en kabel-tunnel i Kista.

– Om polisen får larm om en misstänkt bomb vid Arlanda, skickar de fram en robot. Ingen skulle komma på tanken att säga att vi tar en konstapel i stället. Så kommer det också att bli i försvaret. När tekniken väl finns där är det oacceptabelt att sända in soldater i farliga miljöer och riskera onödiga förluster. När nationens existens stod på spel och tekniken inte fanns var synen på förluster en annan. I dag ska vi använda frivilliga i internationella insatser i miljöer som är främmande och kan vara mycket farliga. I många fall handlar det om operationer i bebyggelse.

– Här har försvaret fortfarande en bra bit att gå. I en del övningar jag sett verkar man fortfarande vara beredd på att ta förluster, säger Carl Lundberg.

Samtidigt gör sig soldaterna från Amf1 beredda att med lösa skott rensa upp i den övergivna limpfabriken.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2005/1