Ballistiska robotar ger status i en värld med fler kärnvapenstater

Tiden talar för robotförsvar av typ Stjärnornas krig, säger FOA-forskare

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek

Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i framtiden finns även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare. Så står det i försvarspropositionen och angrepp med fjärrstridsmedel anges som ett troligt inslag i det begränsade väpnade angrepp som Försvarsmakten ska kunna hantera.

FOA-forskaren Folke Andersson som är expert på luftförsvar följer utvecklingen på detta område menar att detta är ett ”nygammalt hot” som kanske, men inte säkert, är värre än vad det var förut:

– Vi ser en större spridning både av robotar, och av kunskapen om dessa robotar. Det blir dessutom lättare att med relativt enkel civil teknik att peka ut mål och leda robotarna mot dessa mål. Folke Andersson pekar på det faktum att man redan idag för en relativt överkomlig summa pengar kan beställa kommersiellt tillgängliga satellitbilder med en meters upplösning över önskade platser på jorden. Dessutom kan man redan idag med stor precision navigera med hjälp av olika satellitnavigeringssystem, som hela tiden naturligtvis utvecklas.

– Därmed kan man säga att förmågan har ökat. Sedan är det en annan sak att värdera avsikter. Vem eller vilka skulle ha intresse av att angripa Sverige med fjärrstridsmedel? Ett scenario som har beskrivits är att hota Sverige med utpressning när vi deltar i en internationell operation, säger Folke Andersson.

Nazityskland lade robotgrunden
Grunden till såväl kryssningsrobotarna som de ballistiska robotarna är de tyska robotarna V1 och V2 från andra världskriget. Bortsett från 60 års teknisk utveckling har egentligen inte så mycket hänt. Kryssningsroboten V 1 gick i underljudsfart och kunde upptäckas och bekämpas av luftförsvaret. Den ballistiska roboten V2 kom med hög fart utan förvarning rakt ner från skyn. Mot den fanns inget försvar.

V2:an utvecklades lite senare till robotar av typ den sovjetiska Scud som på sin tid spreds över världen. Med Scudroboten följde ett kunnande som använts för att vidareutveckla Scudroboten – som i Irak – och bygga helt nya typer.

Ballistiska robotar ger status
– Det skrämmande är att en del länder som skaffat sig dessa ballistiska robotar också är icke-demokratiska stater med kärnvapenambitioner. En del länder, som Iran och Irak, har skjutit mot varandras städer med dessa robotar. Irak sköt Scudrobotar mot israeliska städer under Gulfkriget och Irak hade tidigare visat att man vågade använda kemiska stridsmedel. Hade Scudrobotar som sköts mot Israel varit laddade med kemiska stridsspetsar vågar man nästan inte tänka på vad det israeliska svaret hade blivit mot Bagdad. Så nog finns det anledning att ta det s k missilhotet på allvar, säger Folke Andersson.

En del länder som Indien och Pakistan har både bomb och vapenbärare om än i mycket begränsat antal. Men bara detta att två grannländer i konflikt har dessa förmågor har klassat den oroshärd som kanske den farligaste i världen.

– Ballistiska robotar har blivit något av ett statusvapen, säger Folke Andersson. Det upplevda robothotet är nog mycket en fruktan för att robotarna kan laddas med massförstörelsevapen. En vanlig sprängladdning ger visserligen en stor skada, men dess verkan är begränsad till den plats där stridsdelen slår ned. För att öka robotens räckvidd kan man minska lasten. Vad gäller sprängämnen kommer man till en gräns där lasten blir så liten att det inte är värt mödan att skicka iväg en robot. Då är det mer frestande att ladda roboten med biologiska eller kemiska stridsmedel. Men dessa kan å andra sidan lika väl spridas av terrorister.

Tiden talar för Stjärnornas krig
Rädslan för att den s k robotteknologin ska spridas utanför stormakterna har funnits länge, men frågan blev verkligt het sommaren 1998 när republikanen och den f d försvarsministern Donald Rumsfeld i den amerikanska kongressen lade fram en rapport som hävdade att USA hade underskattat det hotet från de s k pariastaterna. Länder som t ex Iran, Irak och Nordkorea kunde mycket tidigare än vad USA bedömde nå USA med ballistiska robotar. Kritiker mot Rumsfeldrapporten hävdade att detta var ytterligare ett försök av republikanerna att skapa ett antirobotförsvar i samma anda som när Ronald Reagan 1983 presenterade sina tankar på ett försvar mot sovjetiska ballistiska robotar det s k Stjärnornas krig.

– USA och Israel tar detta hot på allvar, säger Folke Andersson. De försöker gemensamt skapa markbundna försvar mot främst ballistiska robotar. System som i stil med Patriotsystemet användes mot irakiska Scudrobotar under Gulfkriget. Sedan har amerikanerna även planer som i sin ambition närmar sig idéerna i Stjärnornas krig.

– Men Stjärnornas krig visade sig vara ogenomförbart?

Folke Andersson drar lite på svaret:

– Det var ändå nästan 20 år sedan. Det har hänt mycket på datorfronten sedan dess. De delar av Stjärnornas krig som stupade på att man inte kunde behandla stora informationsmängder på kort tid kanske går att geinom en ganska nära framtid.

Fler länder skaffar sig förmågan att kunna skjuta långt. Oroliga delar av världen har sina egna lokala robothot som Mellanöstern, Indien- Pakistan och Kina-Taiwan. I Europa upplevs hotet komma från Mellanöstern och Nordafrika.

Sverige ligger än så länge utanför räckvidden för dessa robotar. Folke Andersson ingår i en grupp med bl a FOA-forskare som studerat hur luftförsvaret ska kunna bekämpa kryssningsrobotar och vissa typer av ballistiska robotar.

– Ballistiska robotar har vi inte klarat tidigare och klarar inte nu heller, säger Folke Andersson. Och det är frågan om ens USA finner att man får tillräckligt mycket skydd för pengarna. Kryssningsrobotar är däremot intressantare därför att en kryssningsrobot egentligen inte är något annat än ett förarlöst flygplan. Kryssningsroboten är visserligen liten och kan vara svår att upptäcka och kan flyga friare än ett bemannat plan, men den är i grunden ett flygplan och kan bekämpas med det vanliga luftförsvaret, dvs luftvärnsrobotar och jaktplan med jaktrobotar.

– Dessutom, säger Folke Andersson, är snart alla flygburna vapen att likna vid kryssningsrobotar. Man vill inte flyga över motståndarens område och riskera sina guldfåglar. Man vill ha attackvapen som från långt håll själva hittar fram till sitt mål. I framtiden lär luftvärnet få inrikta sig på lasten och inte på det vapenbärande flygplanet.

Problemet att träffa en kryssningsrobot är mer taktiskt än tekniskt. Det omdebatterade Bamse-systemet kan skjuta ned kryssningsrobotar även om det kommer många, men måste då grupperas i närheten av det objekt man ska skydda. En av fördelarna med Bamse är att roboten inte har någon målsökare, som vid flertalet andra luftvärnssystem svarar för cirka 70 procent av robotkostnaden.

– En annat sätt att skydda sig är att erbjuda så få värdiga mål som möjligt vilket dock till stor del skulle innebära att avstå från fredssamhällets fördelar i form av centralisering och stordrift, säger Folke Andersson. Men detta räcker givetvis inte som enda skyddsåtgärd utan man måste bygga upp en hel kedja. Först ska man kunna upptäcka kryssningsrobotarna, sedan ska man kunna skicka upp jaktplan för att möta dem på långt avstånd, sedan möter man robotarna med en mängd mindre luftförsvarsrobotar och till slut får man förlita sig på ett robotluftförsvar vid de objekt som man är rädd om. Och där kan man ha robotar av Bamsetyp.

Text: Jan-Ivar Askelin, Illustration: Martin Ek