Ny materiel ska tas fram som i ett lagarbete

Stafettlaget kan inte springa fortare. Så laget får bli som en hockey-femma. Det är det nya sättet att ta fram materiel till försvaret. Myndigheterna och industrin ska arbeta närmare varandra under hela projekttiden. Ledstjärnorna för denna nya kultur, som kallas integrerad materielledning, är de nio budorden i Strategi för försvarsmaktens materielförsörjning.

Nu går det inte att springa fortare. Vi måste bli smartare. Därför skapar vi ett nytt arbetssätt för att försörja Försvarsmakten med materiel. Tre myndigheter – Försvarsmakten, Försvarets materielverk (FMV) och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) – har skapat en gemensam samordningsfunktion, vilket är unikt för svensk statsförvaltning.

Den som säger detta och leder arbetet är Lennart Axelsson, en artillerist som under de senaste tio åren ägnat sig mycket åt materielfrågor.

Bakgrunden finns i Peter Lagerblads utredning om försvarsförvaltningen. I den sades att de 17 miljarder som finns för materiel ska ligga kvar. Värdet ska till och med öka något genom att administrationen minskar. FMV ska samtidigt minska från 2 000 till 1 500. Det gör att färre ska göra mera. I det ledet handlar det om en effektivisering med 40 procent. Och här går det inte, som Lennart Axelsson säger, att springa fortare. Man måste göra på ett helt annat sätt. Det handlar om att införa en helt ny kultur.

– Tidigare gick ett materielprojekt i tydligt åtskilda faser. Försvaret tog fram ett behovs-dokument och FMV gjorde specifikationen för beställningen till industrin. Och FOI svävade omkring någonstans vid sidan om. Och så är det i stor utsträckning fortfarande. Det blev väldiga glapp i överlämningarna. Det duger inte att bara skicka papper till varandra. Dokument kan bara återge en väldigt statisk situation, dynamiken får helt enkelt inte plats i papperen. Och resultatet blir att den färdiga produkten inte motsvarar förväntningarna.

I det som nu kallas integrerad materielledning, IML, ska myndigheterna och på sikt även industrin arbeta parallellt under en stor del av projektets gång. Man ska inte gå hand i hand hela vägen, men det ska finnas en kontakt över tiden. På så sätt kommer leverantörernas (FMV och industrin) kompetens in redan när försvaret börjar fundera på behovsbilden. Vad är önskvärt och vad är möjligt? Och när leverantörerna tidigt sitter med vid bordet och får veta vad försvaret efterfrågar kan de hitta kostnadseffektiva och leveranssäkra lösningar. Det som efterfrågas kanske redan finns på marknaden och kan användas efter lite anpassning till svenska förhållanden.

Lennart axelsson håller med om att mycket av miljökunskapen försvunnit när värnplikten skurits ned.

– Vi kan inte ha ingenjörer på FMV, som aldrig varit ute i fält eller till sjöss, att ensamma sitta och diskutera med industrin. Och även på den kanten är det nu långt ifrån alla som gjort lumpen. Operatörer och leverantörer måste arbeta närmare varandra.

Den integrerade materielledningen består i dag mest av en kärna från de tre myndigheterna, men kommer på sikt att innefatta alla aktörer och processer som har med teknik- och materielförsörjning att göra. Till exempel kommer huvuddelen av FMV:s personal att medverka i IML.

Alla som är med i processen måste stå på en gemensam strategisk grund. Den finns beskriven främst i ett dokument som heter Strategi för Försvarsmaktens materielförsörjning.

– Det är de nio budorden, säger Lennart Axelsson och plockar tankar bland budtavlorna.

• Insatsförbanden. Försvarsmakten har fler uppgifter än att göra insatser utomlands, men överbefälhavaren betonar att det ska vara insatsförbandens behov av materiel som ska vara styrande.

• Leveranssäkerhet. Tidigare var det inte så noga när materielen levererades eftersom den ofta skulle förrådsställas (”in i ladorna”). Vi kunde ta en försening på ett halvår. Nu är det annorlunda. Till exempel ska den nordiska stridsgruppen, NBG08, vara klar den första -januari 2008. Då måste grejorna vara framme. Och de som inte hinner fram får man avstå från det. Man kanske i stället får ta det som hinner fram i tid och anpassa kraven därefter.

• Livscykelperspektiv. Vi måste bli mer flexibla och öka Försvarsmaktens handlingsfrihet. Det kan låta bra att köpa tusen exemplar av en viss sak. Det verkar bli billigast över tiden. Men vi kan inte veta hur världen ser ut längre fram. Det kanske hade varit vettigare att köpa 500 först och sedan avvakta med fler köp. Svenska särlösningar är kanske bäst och billigast till en början, men med tiden står vi där med system som vi är ensamma om att underhålla. Delar vi system med tio nationer kan vi lättare försörja det med reservdelar. Och det blir också intressantare för industrin att ha en kompetens för att underhålla ett system som finns i tio nationer i stället för i en.

• Antalet. Det är oerhört viktigt. Inte bara när man köper utan också när man vidmakthåller. Att planera för en uppgradering kostar ofta mer än själva hantverket att tillverka och skruva dit de nya bitarna på prylen. När det gäller standardobjekt som till exempel lastbilar kan det vara en vits att lägga ut beställningen över tiden om man använder bilarna hemma i fredsdrift. Det finns alltid verkstäder som kan ta hand om bilarna som hela tiden förändras. Men om man åker utomlands vill man inte ha olika versioner av samma lastbil.

Lennart Axelsson tar även upp Jasplanen. När vi skulle ha nya flygplan ansågs Jas mest kostnadseffektiv om vi köpte ett stort antal, fler än 250. Vid lägre antal skulle andra plan vara mer kostnadseffektiva. Genom att välja Jas har man vid första leveransen redan bundit sig till kalkylen och det är först när sista planet är levererat som affären gått ihop. Man skulle hellre vilja ha denna brytpunkt tidigare och i en föränderlig värld kunna räkna hem projektet redan vid första beställningen.

– Å andra sidan, säger Lennart Axelsson, vill vi inte tappa utvecklingsförmåga i Sverige för den har andra värden som att vi kan ta hem teknologi till Sverige och det är viktigt även för försvaret.

• Handlingsfrihet och kostnadseffektivitet. Storpack är inte alltid billigast.

– Du går hem med en jättepåse billig potatis. Innan du kommer till botten har potatisen ruttnat. Eller fylld av goda föresatser skaffar du ett årskort på ett gym och tröttnar efter tre gånger. Då hade det varit bättre att betala dyrt för de få gånger man tränar. Om du låser dig i dyra fasta kostnader så minskar handlingsfriheten.

Lennart Axelsson berättar att det ett tag kändes jobbigt med låsningen i Jasplan, stridsvagn-ar och Visbykorvetter. Stora projekt är svåra att svänga och lagt kort ligger. 1996 kunde man nog ha funderat på klokheten i att beställa delserie tre av Jasplanen, säger Lennart Axelsson. Men man var bunden av den övergripande logiken i projektet.

• Iterativ kravanpassning. Det är fel att först designa sina förband, för att sedan behöva skräddarsy prylar till dem. Lennart Axelssons idé är att inte låsa vare sig förbandsstrukturer eller materiel i början. I stället ska man fritt försöka hitta billiga och enkla lösningar. Ibland kanske materielen som man söker redan finns i förråden om man tänker efter lite grann.

• Internationell samverkan. Vi ska först se vad vi har själva. Om inte det går ska vi köpa på marknaden eller utveckla tillsammans med andra och i sista hand utveckla själva. Men försvarsindustrins export är viktig för Försvarsmakten. Det blir fler som delar på hela kostnadskedjan. Hägglunds har sålt fler stridsfordon 90 till utlandet än till Sverige vilket gynnar försvaret. Lennart Axelsson vänder sig mot vurmen att köpa allt över disk utomlands.

– Det är ju att idiotförklara den svenska industrins utländska kunder, säger Lennart Axelsson med visst eftertryck. Svensk försvarsindustri är omvittnat kompetent och allt i det gamla systemet var inte dåligt. Vi ska bygga vidare på de bra delarna.

• Forskarna ska vara med i processen mycket tidigare och tydligare. Nu svävar de omkring lite för sig själva. Deras kunskap ska kunna utnyttjas friare än nu. ”Du som kan allt om vågformer, vad tror du om den här nya radion?”

– Det skulle ge forskarna en mer praktisk inriktning. Det räcker inte med kloka tankar. De måste användas också.

• Rensning i systemfloran. På kontoret har man kunnat ena oss om ett datasystem. Här kör vi Windows.

– I verksamheten ser det annorlunda ut. Exempelvis beställs det containrar till höger och vänster och ingen har ansvar för att dessa passar ihop. För att inte tala om alla olika fordonstyper i försvaret. Och så spretar det åt olika håll. På lägre nivå kanske man kan stå ut med det här, men när man för upp det på högre nivå kostar det jättemycket pengar. Inte minst över tiden när man ska hålla systemen vid liv.

• Större åtaganden för leverantören. Staten ska inte hålla på med allt själv. Under det ka-lla kriget var det självklart att försvaret skulle underhålla sin egen materiel.

– Med tanke på de allt mindre serierna vi skaffar så bör man kunna lägga ut mycket av underhållet på tillverkarna. Hägglunds kan underhålla alla stridsfordon man tillverkat. Då blir det billigare och rationellare än om försvaret ska bygga upp en egen organisation för sina stridsfordon. När man köper nästa stridsfordon skulle man kunna lägga in kravet på underhåll redan från början. I fält måste man dock sköta mycket själv, bland annat av folkrättsliga skäl. Så även underhållsstrukturen måste balanseras mot utlandsstyrkans behov, säger Lennart Axelsson.

ska man satsa allt på ett kort eller vänta och se och köra flera projekt på halvfart för att som det påstås minska riskerna och behålla handlingsfriheten?

Lennart Axelsson drar sig till minnes vad som stod i handbok Stormakten.

– Den sovjetiska taktiken för att nå ett genombrott gick ut på att anfalla på bred front. Sedan kraftsamlade man där motståndaren sviktade. Det går att göra om man har en stormakts resurser. Och är beredd att ta stora förluster. Jag är rädd för att denna metod för att ta fram materiel leder till att det inte blir något av någonting. En annan modell som diskuterats är att man kör ett projekt fram till prototyp. Så låter man det vila en tid och driver fram det till en ny proto-typ. Och så håller det på. Det blir också en form av tomgångskörning. Frågan är om Försvarsmakten har råd med detta? Och vad vinner man egentligen? Jag tror man blir lite av en övervintrare. Det ger oss heller inget internationellt anseende och man övar inte hantverket att ta fram färdiga system. Det är en sak att sitta och fundera på sin kammare och en annan att ta fram en sak på riktigt. Man tränas inte i den svåra konsten systemintegration om man går långsamt fram. Tar det för lång tid finns dessutom risken att kunden slänger in nya krav som jästen efter degen. Och det vet ju alla som haft hantverkare hemma vad det leder till. Då blir det nya förutsättningar och så kostar det några tusenlappar till.

– Det påstås ibland att vi har för höga tekniska ambitioner i relation till våra uppgifter i utlandsstyrkan. Det behövs väl inte så märkvärdiga saker för att patrullera en bygata, kan det heta. Och så gör också en del länder som till exempel Pakistan. Så kunde vi också göra om vi är beredda att ta förluster. Men det är
vi inte och skydd handlar ofta om teknik. Vi
kanske möter en självmordsbombare som är beredd att ta den yttersta förlusten och då är
vi chanslösa om vi inte använder avancerad teknik.

– En annan sak är precisionens pris. Som artillerist skulle man slå ut fiendens soldater. Vilka det var spelade ingen roll. Man skickade ”dumma” ostyrda granater mot ett område. Nu är det helt annorlunda. Vi får inte skada oskyldiga. Vi måste kunna plocka ut en person i en folkmassa och behöver kanske också använda vapen med graderad verkan så att han bara blir omskakad. För att klara det måste vi ha avancerade sensorer och dyra verkansdelar. De här kraven driver teknikutvecklingen på samma sätt som hotbilden gjorde förr.

Sedan kan det finnas tekniskt avancerade system som exempelvis stridsflygplan och ubåtar som det just nu inte är så stor efterfrågan på i internationella insatser. Däremot är dessa kompetensområden viktiga för Försvarsmaktens långsiktiga förmåga och dessutom tydliga teknologiska nischer där Sverige har en tätposition i världen. En sådan ställning kan inte värderas bara utifrån nyttan för dagens insatsförband utan måste ses i ett betydligt större perspektiv. Därför är det välkommet att man på Försvarsdepartementet just nu arbetar på en försvarsindustristrategi där just sådana frågor ska hanteras.

En annan aktuell fråga är förstås aviserade neddragningar av materielanslaget.

– Tekniskt avancerade system är dyra att underhålla och materielanslaget går till stor del åt för löpande kostnader. Och hur löser man det om vi får ett materielanslag som går ned kraftigt? Det enda vi kan göra är att avstå från att göra nya beställningar vilket förstås utarmar Försvarsmaktens utveckling väldigt fort. De tunga systemen ska leva i kanske upp till 40 år. Här kan man se en obalans där vi för lång tid är bundna att hålla dessa vid liv samtidigt som vi skulle behöva även andra system för de internationella insatserna.

Finns det ändå inte luft i materielanslaget?

– Nej, säger Lennart Axelsson. Vid insatser av svenska män och kvinnor så duger aldrig silver-medalj. Vi måste vara så bra som våra resurser tillåter. Däremot kan säkert vissa enskilda upphandlingar göras mer kostnadseffektivt. Men det är svårt att leda i bevis ens om man har jämförbara offerter eftersom man inte vet vilka fördyringar som kan uppstå i respektive alternativ. Det är inte heller så att man enkelt kan hitta fasta priser på materiel ”från hyllan”, dels för att ”hyllan” egentligen inte existerar eftersom all tillverkning sker mot beställning och dels för att så gott som all kvalificerad materiel måste anpassas för att samfungera med övriga system.

– Men det är klart att det blir säkrare att köpa från bandet än från ritbordet för då har man minskat både ekonomiska och tidsmässiga risker. Dessutom bör vi hålla nere nationella särkrav så att kostnaderna inte skenar. Exempelvis ska den svenska versionen av den nordiska helikoptern vara annorlunda än övriga länders. Kabinen ska vara högre, vilket förstås kan motiveras, dock innebär alla särlösningar ökade kostnader såväl vid anskaffning som vid underhåll.

– Många pekar på Finland som ett föredöme när det gäller att pressa kostnaderna för materielförsörjningen. Det är inte helt relevant eftersom vi lämnat ”mass”-konceptet bakom oss och har valt att ha ett betydligt större teknik-innehåll men färre förband. Därmed får vi inte bara högre kostnad per förband utan även en betydligt större förmåga i det enskilda förbandet. Men efterhand som materielanslaget krymper så kan vi ändå lära oss av Finland att lite oftare använda uttrycket ”det duger”. Dessutom kan man lära sig av vardagen. Få syr väl sina kläder själv. Man köper färdigt, säger Lennart Axelsson.

Och färdigmaten verkar slå ut den lagade?

– Jo, men hemma försöker vi laga maten själva. Fast ibland blir det fryst pizza. Det duger. Och ungarna blir jätteglada.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik, Framsyn 2007/3