Datornätverk letar molekyler i containrar

Det lilla svenska företaget Portendo har utvecklat ett system med sensorer och datornätverk som kan spåra sprängämnen. Idén kommer från problemen med att skydda containrar från sabotage vid stora terminaler. Och lösningen bygger på en Nobelprisbelönad indisk upptäckt om ljus från 1920-talet.

Det ekar lite ödsligt i de eleganta lokalerna i Värtahamnen när Pierre Strömbäck tar emot. Han och hans bror Peter är några av grundarna till företaget Portendo, som fått väldigt gott om plats sedan it-företaget Switchcore lämnat Stockholm.

– Vi sitter bara här tillfälligt, säger Pierre Strömbäck. Vi ska söka oss till något lämpligare här i närheten.

Portendo är ett av troligtvis många företag som vuxit upp med den nya hotbilden. Många i den här branschen lämnade försvarsindustrin när den gamla hotbilden tonade bort.

Pierre Strömbäck är en av dem. Han är civilingenjör och var med om att utveckla kommunikationssystemet till Jasplanet.

– Det var inte en utan en massa apparater som hängde ihop med datalänkar. Enkelt uttryckt har Jas en digitalradio som hoppar mellan frekvenserna. Det var mycket avancerat och många duktiga personer var inblandade. På sätt och viss var det lätt att bygga systemet för vi hade inga andra länder att ta hänsyn till. Då skulle Jas inte vara Natoanpassad. Nu är det annorlunda.

Sedan kom it-vågen. Professor Christer Svensson vid Linköpings tekniska högskola hade tillsammans med Per Andersson vid Lunds universitet kommit på ett superchip, som ställde alla andra i skuggan.

– Det var från början tänkt att sitta i den nya generationens telefonväxlar. Men så tog datanäten över och chippet anpassades till att klara enorma dataströmmar. Något som inget annat chip i världen kunde då.

– Vi var några som hade erfarenhet av att bygga avancerad elektronik och vi startade ett bolag som skulle göra växlar till det chip som företaget Switchcore tillverkade. Switchcore var i sin tur ett företag som växte fram ur forskargrupper i Linköping och Lund.

– Vi var fyra från starten och så for vi in i it-bubblan och växte, men insåg att vi nog inte skulle bli kommersiella växelbyggare.

Och it-bubblan sprack. Många lovade för mycket och Pierre Strömbäck och hans kamrater sålde sitt företag och började jobba med andra saker.

Då kretsade det kring idén med ett chip. Bakom Portendo finns idén om att kunna tillverka bra och billiga sensorer, som kan kopplas ihop i trådlösa nätverk. Pierre Strömbäck har sett briljanta idéer stiga som solar och falla som pannkakor. Inte minst i stora organisationer.

– När jag var i försvarsindustrin väcktes tanken på att ta vara på radarkunskapen och göra en bilradar. Det pumpades in miljoner, och det blev mycket riktigt en radar som fick prestigepris vid bilsalonger. Men företaget hade inte orken att fortsätta. När huvudkunden försvaret hade önskemål så lade man bilradarn åt sidan och sedan försvann den bara. Jag tror att en idé mår bäst av att utvecklas i en liten grupp.

Av en slump fick Pierre Strömbäck en förfrågan från en bekant som arbetade i Rotterdams hamn om det inte gick att sätta sprängämnessensorer i containrar. Det väckte tanken, och pusslet började att läggas.

– Vi undersökte vad man gör för att hitta ett sprängämne och kunde konstatera att inget görs. Det finns ingen tidig varning. När man får en indikation skickar man in en bombhund eller liknande. Jag, som hade en bakgrund med systemtänkande, datorer och trådlösa nätverk, undrade om man inte kunde koppla ihop sensorer och övervaka ett stort område och få tidig varning.

Nästa pusselbit var sensorn. Portendo insåg snart att det krävdes en speciell typ av sensorer, som gick att miniatyrisera och göra billig. Det skulle krävas många sensorer i nätverket. Företaget hittade inte mycket som var användbart på marknaden.

– Vi vände oss bland annat till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och valde det spår som lovade mest. Det skulle inte vara en sensor som bara kunde ta ett eller några ämnen. Sensorn skulle klara många ämnen som sedan skulle jämföras mot en databas. Det handlade om att känna igen molekyler.

Att köpa loss en lämplig teknik och att inleda ett samarbete med forskare på Tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers i Göteborg, kom att bli nästa pusselbit. Ytterligare en bit på vägen är en vis man från Indien, Venkata Raman, som sägs ha blivit fascinerad av Medelhavets färg. Han experimenterade med ljus och upptäckte ljusets oelastiska spridning, den så kallade ramaneffekten.

Det var först med lasern som ramaneffekten slog igenom. När molekyler utsätts för laserljus börjar molekylernas bindningar att vibrera och skicka ut ett ljus som sedan kan fångas upp. Varje molekyl har ett unikt spektrum.

Pierre Strömbäck har varit ute mycket på FOI:s anläggning i Grindsjön söder om Stockholm och Portendo har ett samarbetsavtal med FOI inom området sprängämnesdetektion.

Hur ska då nätverket användas? Det finns sensorer som kan sitta i slutna rum, men också metoder för att kunna mäta på längre avstånd. Det senare skulle kunna användas vid en gränsövergång.

Pierre Strömbäck fick en idé när han läste om Londonbombarna, som tillverkade sina bomber hemma i Leeds.

– Polisen fick uppgifter om att grannar under en tid känt en konstig lukt. Man tyckte också att blommornas blad såg ut att vissna i topparna. Det är ganska mycket material som frigörs när man gör sprängämnen. Det ska kokas och värmas och det är svårt att dölja. Så varför inte leta efter bombens byggstenar, att avslöja terroristerna innan bomben är färdig.

– Jag kan tänka mig att man till en början sätter sensorer i patrullerande polisbilar bara för att se att systemet fungerar, säger Pierre Strömbäck.

Jan-Ivar Askelin text,  Illustration: Martin Ek, Framsyn 2007/2