Informationsmörker över Irakfronten

Den digitala klyftan överbryggades av tungt pansar. Den amerikanska forskingsorganisationen Rand konstaterar i en stor Irakstudie att nätverket inte fungerade. Förbanden vid fronten fick inte den information de behövde. Därför tvingades de att gå med de tunga stridsvagnarna främst. Stridsvagnarna drog på sig eld. Det var det enda sättet att få veta var fiendens fanns.

Kejsaren är naken. Det är inte ofta en tankesmedja, som är beroende av statliga uppdrag, vågar säga en sådan sak. Detta gör en nyligen offentliggjord rapport om Irakkrigets faser från planering till ockupation desto märkligare. Tankesmedjan Rand sätter fingret på vad som gjorts fel och vad som bör ändras. I vissa fall är ändringarna ytterst angelägna.

Denna salva levereras av den amerikanske försvarsreportern James Galloway som arbetar för nyhetsbyrån Knight Ridder i Washington. Galloway är medförfattare till bästsäljaren We were soldiers once som anmäldes i Framsyn nr 4 2002.

Randstudien Rapid victory – troubled occupation har kostat över 20 miljoner kronor. Hundratals förbandschefer har intervjuats av Randgruppen. Studien har pågått i över två år och sträcker sig från planeringsfasen 2001 till och med första halvåret 2004.  Studiens två ledare Walter Perry och John Gordon presenterade i november en del av sina resultat i Stockholm. De har också skrivit om några av de viktigaste slutsatserna av studien. Denna artikel bygger på detta material och handlar i första hand om själva striderna.

Pansar i stället för nätverk

Poängen är kort och klar. Nätverket fungerade inte som det var tänkt. Informationen nådde inte ner till brigadnivån på fältet. Där visste man inte vad som väntade bakom nästa vägkrök. Därför ryckte man fram med de tunga stridsvagnarna först. De skulle dra på sig elden. Det var sättet att skaffa sig underrättelser om var fienden fanns. Det fanns en digital klyfta som bara kunde överbryggas med tungt pansar.

Denna slutsats är en tankeställare för framtidsplanerarna i den amerikanska armén och försvarsminister Donald Rumsfeld. De vill avskaffa de tunga enheterna och lita till att snabba styrkor och informationsöverlägsenhet ska vinna kriget. Planerna ska förverkligas i det så kallade future combat systems som är arméns förändringsprogram. Det ska vara klart 2014 och har fått den nätta prislappen på hundra miljarder dollar. Men kongressen har nu börjat att dra öronen åt sig och kan väl söka stöd i Randrapporten.

Randforskarna betonar att krig alltid kommer att innebära att man kommer nära sin fiende. Och då behövs tungt pansar. Både för skydd och för eldkraft.

Blixtkrig och långsam information

Slagfältet i Irak övervakades av 80 olika spaningsplattformar som flög över tusen uppdrag och tog 42 000 bilder. På den högre nivån tyckte man att nätverket fungerade. Och det gjorde det också. Men bara för generalerna. De kunde glädja sig åt sin common operational picture (COP) med symboler på en digital karta. Det var tillräckligt för att föra ett krig, men otillräckligt för att kriga. På brigadnivån var COP inte till någon hjälp och man improviserade en egen common tactical picture med hjälp av spaning som fanns till hands. Piloter i attackhelikoptrar och stridsflygplan fick hjälpa till att foga samman en lägesbild.

Kort sagt. Informationen fanns med den presenterades och behandlades fel. Till detta kom tekniska brister. När brigaderna ryckte fram körde de ifrån informationen. USA kan nämligen inte ge förbanden i rörelse information i realtid. Förbanden fick stanna och tanka information. Dessa stopp kunde ta upp till elva timmar. För att få information var man beroende av markbunden sändning. Höga antenner måste resas samtidigt som blixtkriget rasade vidare. Hela tiden var det brist på bandbredd.

Det som fungerade bra och delvis kompenserade för andra brister var blue force tracker som höll ordning på var de egna styrkorna var. Varje fordon skickade sin position till en satellit och sedan kunde den samlade bilden lätt läggas ihop. Med blue force tracker kunde man nå de främsta förbanden med e-post. Det kunde visserligen ta dagar att få fram ett meddelande, men alternativen var sämre.

Vådaeld och fedajinkrigare

Rand är också kritisk mot vilka underrättelser som förbanden fick inför kriget. En enkel seger med välvillig befolkning hade utlovats. Några offervilliga fedajinsoldater hade man inte förutsett. Denna brist ledde i kombination med en svår sandstorm till hårda strider kring den 23 mars när amerikaner hamnade i bakhåll utan förvarning vid al Nasiriyah. Tio dödades i en konvoj som kört fel och vid den efterföljande räddningaktionen dödades troligen tio av eget attackflyg.Vid samma tid sattes 30 attackhelikoptrar av typ Apache in i ett anfall på djupet vid Kerbala. Målangivelsen var dock inte bättre än att piloterna skulle titta i ena hörnet på en kvadratkilometer stor ruta. Att göra detta i mörker under beskjutning och i sandstorm var att be om problem. En helikopter förlorades och resten skadades. Därmed var det slut på den typen av helikopterattacker under kriget.

En omtalad händelse är slaget vid Objective Peach den 2 april. En amerikansk enhet hade trots flera överraskande bakhåll erövrat en nyckelbro tre mil söder om Bagdads flygplats. Under natten kom tre irakiska pansarbrigader som omärkligt hade smugit sig upp och undgått supermaktens ögon och nätverk. Efter en tre timmar lång pansarstrid hade den amerikanske överlägsenheten på alla nivåer fällt avgörandet. När några dagar senare en amerikansk befälhavare bad om att få information om motståndet inför intåget i Bagdad möttes han bara av svaret att någon sådan dessvärre inte fanns.

Rands framtidsrekommendation för framtiden är att brigader och liknande måste få mer och egna spaningsmedel, typ UAV:er. Risken är dock att dessa ställer till det i luftrummet och lägger beslag på bristvaran bandbredd. Den digitala klyftan måste överbryggas från två håll. Det är inte bara den högre nivån som måste blir bättre, även den lägre måste sända sin information upp.

Stridsvagnen är 90 år gammal. I oktoberkriget 1973 dömdes den ut sedan egyptiska soldater med sovjetiska raketgevär skjutit de israeliska stridsvagnarna i flammor. Dessa raketgevär RPG-7 dominerar fortfarande marknaden – liksom den tunga stridsvagnen.

RPG 7 är en utveckling av den tyska pansarnäven som Hitler sände ut barn och gamlingar med för att möta Röda armén på Berlins gator för 60 år sedan. RPG 7 kom till Röda armén i början av 1960-talet och har tillverkats i miljoner exemplar. Den är spridd över hela världen och så enkel att en barnsoldat kan sköta den. Den slår igenom allt amerikanskt pansar utom den tunga Abrahamsvagnen.

Britter och amerikaner satte totalt in 475 tunga stridsvagnar i kriget. Fyra (eller åtta beroende på hur man räknar) av de 15 brigadstora stridsgrupperna hade tungt pansar. Till följd av bristen på underrättelser fick stridsvagnarna gå först. Stridsvagnarna tålde allt som irakierna satte in mot den. Ingen dog i en Abrahamvagn till följd av att pansaret trängdes igenom. Stridsvagnen kunde besvara eld inom sekunder. För artilleri och flyg kunde det ta upp till 20 minuter. Stridsvagnarna var bättre än sitt rykte i urban miljö. Taktiken var att gå med två tunga stridsvagnar främst, följda av två skyttefordon, Bradley. Stridsvagnarna sköt först och Bradleyvagnarna rensade upp resten. Stridsvagnarna skrämde. Det kunde ofta bara räcka med att de visade sig.

Rand menar att det vore oklokt att avstå från den tunga stridsvagnen. I varje fall så länge som sensorer inte kan se genom väggar.

Efter kriget ändrade motståndaren taktik. Man undvek utdragna eldstrider och satsade på snabba attacker och drog sig sedan snabbt tillbaka i folkhavet.

Enligt Washington Post hade den 25 maj 1 263 amerikanska soldater stupat i Irak. Under krigsveckorna 21 mars – 6 april stupade 60. Av dessa dödades 25 i strid, 15 dödades av vådaeld, sju dödades av självmordsbombare och 13 dödades vid bakhåll mot konvojer

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2