”Politikernas intresse för försvaret är svagt”

Politikerna har underfinansierat försvarets verksamhet, och nu räcker inte pengarna för att uppfylla kraven. Det anser Torsten Björkman, som är professor på Försvarshögskolans ledarskapsinstitution.   – Politikerna har varit svepande och för snabbt fallit för begrepp som NBF, säger han och varnar för att många i den politiska ledningen svänger sig med militära begrepp som de egentligen inte förstår.

Lanseringen av det nätverksbaserade försvaret (NBF) har blivit olycklig. NBF utlovar mer än vad det kan hålla. Jag brukar säga att vi ska ta bort hypen kring NBF, inse att vi redan vet mycket och dra nytta av det och behålla det kritiska sinnelaget. Vad är bra? Vad ska vi satsa på?

Det säger professor Torsten Björkman, som arbetar vid Försvarshögskolans ledarskapsinstitution. Han har lärt upp många officerare i ledarskapets svåra konst. År efter år brukar eleverna välja honom till den bästa läraren. Det som förmodligen uppskattas är hans föreläsningar som spänner över vida fält och som återspeglar en stor erfarenhet. Föreläsningarna kan vara som en resa där man aldrig vet riktigt hur de ska sluta. Men man vet att det är lärorikt. Ungefär så är det att intervjua Torsten Björkman.

Det finns likheter mellan hur Försvars-makten hoppade på NBF-tåget och hur det svenska arbetslivet har kommit att styras av amerikanska managementsidéer. I krisen är man mer redo att pröva något nytt. Och då finns det en risk att svälja försäljarnas vackra ord och finna att man hamnat i  galen tunna.

– I en hierarkisk organisation som försvaret är det stora problemet att saker tar för lång tid. Förmågan till att föra ett blixtkrig är begränsad. Särskilt om det ska föras över en stor yta, säger Torsten Björkman.

– Ett annat välkänt problem med hier-arkier är att de i toppen har för mycket att göra och de på de lägre nivåerna tycker sig ha mer att ge.

– I det här läget dyker tanken om nätverket upp. Men det blir mer av försäljningsargument än en dialog. Nätverket skulle ta fram kompetensen i organisationen och även fixa självsynkroniseringen, det vill säga saker skulle bli rätt gjorda utan en styrning uppifrån. Man frågade sig inte vilka nackdelar som fanns.

Lätt falla för finter

En nackdel är, enligt Torsten Björkman, att nätverket faller lättare för finter. En fördelad lägesbild kan komma i fel händer. Nätverket är bäst i sitt närområde. Däremot har man svårare att se helheten och riskerar att ödsla sina resurser på fel operationer.

– Näringslivet har sedan länge hamnat i en karusellverksamhet där olika mode-begrepp ges en otrolig vikt. Dessa modeller eller koncept har sällan infriat allt de ha lovat. Men man kan samtidigt inte säga att det varit helt bortkastat.

I likhet med NBF har dessa koncept ofta förkortningar med tre bokstäver. I boken Ledning för alla? beskriver Torsten Björkman hur den svenska förebilden för arbetsliv byttes ut mot amerikanska idéer. Ett sådant exempel är lean production. Västvärlden trodde att nyckeln till Japans framgång bestod i att producera mer med färre anställda på mindre ytor. Japanerna såg dock till att öka prestationen innan de skar ned. Den amerikanska managementmodellen förespråkade nedskärningen först. Sedan skulle prestationen komma automatiskt. Det här blev förödande för vård och skola när det infördes i Sverige, skriver Torsten Björkman.

Het managementmarknad

Kärnan i det amerikanska managementtänkandet finns i Boston, USA, och den innersta kärnan består bara av cirka hundra personer. Boston är inte bara managementsvärldens motsvarighet till modets Paris utan också managementvärldens Hollywood. Här skapas drömmarna om rikedom och näringslivets direktörer har varit snabba att haka på. Koncepten avlöser varandra och det finns till och med en marknad för begagnade idéer. När näringslivet har hoppat på något nytt så har de gamla idéerna kunnat säljas till offentliga sektorn.

Drivkraften bakom det här var lågkonjunkturen på 1990-talet, när arbetslösheten femfaldigades och vart fjärde industrijobb försvann. Det var lättare då att sälja enkla lösningar. Till saken hör också att de amerikanska konsultföretagen, som helt dominerar denna utveckling, också var djupt involverade i RMA-utvecklingen, revolution in military affairs.

Tunga system i försvaret

På senare tid tycks modekarusellen ha tappat farten. Många köpare av idéer har blivit besvikna och de direktörer som köpte konsulternas tjänster, ibland för att kompensera sin egen inkompetens, har tappat makt och styrelserna har tagit över.

– Under invasionsförsvarets tid skiljde sig försvaret fördelaktigt från näringslivet genom att vara långsiktigt. Försvaret har tunga system som tar lång tid att utveckla. Det går flera år mellan försvarsbesluten och riksdagsvalen. Det är lätt att överskatta styrbarheten i ett sådant system och tro att man kan åstadkomma mer än man kan göra, säger Torsten Björkman.

– Det blir inte lättare av att det politiska intresset för försvaret är svagt. Sysselsättningen i Arvidsjaur går före försvarseffekten. När vi säger insatsförsvar tror jag att vi menar att försvaret nu har en större repertoar. Försvaret ska kunna lösa fler uppgifter. Här finns det nog en del att lära av de amerikanska erfarenheterna i Irak. USA skulle vinna kriget och ta över. Det var två olika uppgifter. Marinkåren var lämpad för den första, men klarade inte av den andra. Marinkåren är en elitstyrka och där klagas det på att den fått en för stor repertoar. Detta är frågor som vi måste diskutera i Sverige. Vilka insatser ska insatsförsvaret klara av?

– I FN är det en tydlig tendens att insatserna blir mer krigiska. Men ibland är det mer av fredsbevarande. Vilka ska man skicka då? frågar sig Torsten Björkman, och betonar att det finns en stor skillnad mellan uppdrag för EU och för FN.

– FN-insatserna är regelmässigt underbemannade och underfinansierade. Tio nationer skickar trupp vilket leder till effektivitetsförluster. Men i FN får man inte säga att någon nation är militärt sämre än någon annan. I de här sammanhangen ska vi ingå med svensk trupp. Den truppen önskar jag är förberedd för kriget, eftersom det är vad den behöver vara. Riktigt stora svenska förluster är något som vi inte har upplevt. Men när och om det händer, vad händer då?

– Här har vi ett problem med svensk trupp och med en utrikespolitik som säger att vi ska ge FN högsta prioritet. Svenskarna slängs in på många olika håll och med små enheter. Den här verksamheten skiljer sig markant från EU:s stridsgrupper.

Svårt få förståelse för problemen

Torsten Björkman menar att försvaret har ett planeringsproblem. Vilka krav ställs på försvaret?

– Uppenbart är att kraven är underfinansierade. Försvarsledningen är i en svår beslutssituation och jag känner djup sympati för den. Den politiska nivån är klart jobbig. Klart jobbig. Politikerna har konsekvent underfinansierat verksamheten. Man har varit svepande och för snabbt fallit för begrepp som NBF. Vi har politikernas behov av tjusiga begrepp parat med en enorm ekonomisk detaljstyrning och liten förståelse för vad försvaret kan åstadkomma.

Torsten Björkman har föreläst för försvarsberedningen och säger att man där  rör sig med begrepp som man inte förstår. Försvarsledningen har en svår ekvation att lösa.

– I en verksamhet som försvarets är tillit A och O. Vilken tillit känner officerarna för den politiska ledningen? Vi vet att den är väldigt låg, säger Torsten Björkman. Och intensiteten i tilliten har ökat. Det var ett stort misstag av politikerna att inte mer utnyttja försvaret i samband med flodvågskatastrofen.

Torsten Björkman föreläser mycket om nätverk i de NBF-kurser som rullar på och han säger att nätverksorganiseringen inte är en revolution utan ett försök att reformera hierarkin. Till hierarkins avigsidor hör att man är dålig på den horisontella nivån. För att klara ut detta införs processtyrning. Man vill lägga ut flera funktioner på den horisontella nivån.

– I Högkvarteret talas det lite elakt om överstelöjtnantsmaffian. Den utgörs av handläggarna som gör utredningar och som i stor utsträckning koordinerar sig. Sedan är det bara för generaler och överstar att skriva på. Det här kallas för handläggarvälde och det skulle kunna göras officiellt i den nya processorganisationen. Då skulle det bli öppet. Nu sker det mer i lönndom.

Trögt att införa ny teknik

I nätverket ingår den nya tekniken som av vissa sägs vara revolutionerande. Torsten Björkman anknyter till den militära teknikhistorien.

– Det tog 30 år innan man förstod vad kulsprutan betydde militärt. Kulsprutan brukar tas som ett exempel på banbrytande teknik. Detta är ett stort tema i den anglosaxiska världen och kallas disrupted technologies. Detta har präglat vår bild av hur trögt det varit att införa ny militär teknik. I Sverige lyckades kavalleristerna stoppa pansarutvecklingen ända fram till 1942. En flygvapenchef, Bengt Nordenskiöld, var så stor motståndare till radar att försvaret nästan var beredd att lyfta bort honom.

Den militära konservatismen är ett känt mönster. Torsten Björkman ser nu en fara i att pendeln håller på att svänga över för mycket åt andra hållet och att försvaret är berett att hoppa på nästan vad som helst bara det är nytt.

– Jag tror att Försvarets materielverk (FMV) är medskyldigt till detta. När FMV bildades på 1960-talet bröt man ut den viktiga funktionen att beställa stora vapensystem till en myndighet, som tenderade att bli mer ombud för leverantören än för beställaren. Denna utveckling var något som officerarna varnade för när FMV bildades. Nu när myndighetsstrukturen ses över kommer det där gamla spöket att återuppstå. Vad har FMV betytt för de vapensystem som försvaret fått och i vilka mängder? Vilken roll spelade FMV i Gripenprojektet? Det är ingen brist på intressanta frågor att borra i.

Den överdrivna viljan till snabba förändringar tycker sig Torsten Björkman även se i Irakkriget. USA hade i förväg intecknat en massa vinster med den nya tekniken och gick in med för lite folk. När kriget var över hade de inte folk nog att klara säkerheten. En förklaring, som Torsten Björkman ser det, är att vapenhandel i USA är en djupt kommersialiserad verksamhet. När det gäller att sälja i Pentagon är stridstekniken raffinerad.

Ödesmättat val

Den svenska försvarsindustrin är numera försvarsindustri i Sverige och allt ska vara interoperabelt. Torsten Björkman ser en fara i detta. Den som måste tänka annorlunda, som vi i Sverige gjorde under kalla kriget, blir mer kreativ.

– Vi står inför något av ett ödesmättat strategiskt val här, säger Torsten Björkman. Det finns ibland ett skäll på svenska särlösningar som kan leda till att vi lika gärna kan lägga av. Vad de gör i EU ska vi ju också göra. Men det skulle vara döden för vår kreativitet och utvecklingskraft, och vår förhandlingsposition skulle dramatiskt försämras. För att få vara med gäller det att vara bra på vissa saker. Man måste ha ett ess i rockärmen för att få vara partner. Alltså måste vi ha svenska särlösningar som har potential att bli europeiska standardlösningar.

– Många tycks tro att nätverk är något sprillans nytt. Men nej. Livet är fyllt av nätverk, säger Torsten Björkman och berättar hur det började.

– Det här infördes av en amerikansk forskare, Jakob Morena, på 1930-talet. Han skapade sociogram där alla individer i en grupp skulle rita upp sina kontakter. President Franklin Roosevelt tyckte att Morena skulle testa hela befolkningen, men kriget kom i mellan. Så Morena fick nöja sig med amerikanska försvaret. Det var 16 miljoner personer och det största enskilda projekt som gjorts. Då avslöjades skillnaden mellan chef och ledare. En grupp kunde ha en chef som hade få kontakter i nätverket. Den som hade kontakterna var den som var ledaren i praktiken. Grupperna som styrdes av chefer med få kontakter hade lägre krigsduglighet. USA lärde sig under kriget att cheferna skulle vara ledare, och det här kom till Sverige på 1960-talet.

Varning för bakslag

Nätverk är en sak. Nätverksorganisation är en annan. Nätverksorganisation är en organisation av organisationer. Det ska finnas en viss formalism och struktur. De här insikterna slog igenom på 1980-talet. Nätverk av små organisationer slog ut stora organisationer. Det gick fortare att fatta beslut och handla. Småföretag i nätverk slog ut stora företag.

– Det pratas mycket om nätverk som Nato och EU, men ser man krasst på det så är de anglosaxiska länderna det viktigaste militära nätverket. USA, Kanada, Storbritannien och Australien är vapenbröder sedan första världskriget. Det finns ingen organisation, men nätverkskvaliteter som gemensamt språk och kultur vilket saknas i Nato. Det anglosaxiska nätverket är ett av många exempel på ett naturligt nätverk, som när uppgiften kallar omedelbart kan formaliseras.

Inget nytt under solen alltså. Försvarsmakten verkar tycka att en del gammalt är värt att behålla.

– Man reformerar försvaret i stället för att göra revolution. Vad jag kan vara orolig över är att pendeln nu svänger över för mycket så att det blir platt. Historien visar att det finns en olycklig tendens till pendelslag.

Och därmed var resan med Torsten Björkman över.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/2