Taktikutveckling som legat på det enskilda förbandet och rapporter som inte nådde fram till besättningen har karaktäriserat marinens analysarbete. Sedan 2003 finns därför den övergripande enheten TU Sjö. Operationsanalytikern Erik Lindberg ingår i enheten som försöker komma till rätta med de tidigare bristerna. För att kunna arbeta nära förbanden är han stationerad direkt på Berga.
En korvett till sjöss är en imponerande syn. Massor av antenner. Här kommer en som ser och hör allt. Teknik och system är i yppersta klass. Allt är intrimmat och besättningen väl utbildad. Taktiken är finslipad. Ingen möda har sparats för att skattebetalarna ska få valuta för varenda krona.
Det som tror att denna bild är sann kan sluta läsa här.
– Man gissar på vilken förmåga förbandet har och vilken teknik som förbanden ska ha. Det är mycket styrt av industrin. Det är inte så mycket fråga om vad vi behöver som vad vi kan tillverka, säger Erik Lindberg. Han är operationsanalytiker vid marinen och den ende analytiker som sitter ute direkt vid förbanden på Berga.
Rapporter har inte nått sjömännen
– Taktikutveckling i marinen har inte gjorts i ordnade former på över tio år. Och det som gjorts har inte rört helheten. Det har varit ett perspektiv från ovan. Man har skrivit rapporter som blivit kvar på stabsnivån. Man har inte nått ner till sjömännen och taktikutveckling har legat på det enskilda förbandet, säger Erik Lindberg. Det finns också en skepsis mot stora tekniska projekt. Det är inte bara i havet som man kan gå på minor.
Under ubåtsjaktstiden var marinen mycket skickligare enligt Erik Lindberg. Man övade mycket och analyserade ofta vad som gått bra och vad som gått dåligt. Nu har man tappat både metoder och kompetens. För två år sedan inrättades en övergripande enhet för marinens taktiska utveckling, kallad TU Sjö.
– Kruxet var bara att den inte bemannades. Det blev jag och kommendörkapten Stefan Thim. Nu har vi tagit hjälp från förbanden och utgått från deras behov. Vi började på hösten 2003 och det har tagit oss ungefär ett år att bygga en fungerande prototyp. Vi tar in och förpackar data och så kommer förbandet hit och jobbar själva med analysen. Det är viktigt att det är förbanden som ska komma fram till vad som är bra eller dåligt. Man har fått nog av pekpinnar.
För att det här ska lyckas måste man, säger Erik Lindberg, vara duktig på att dokumentera vad förbanden verkligen behöver. Nu kan vi ge förbanden en bättre återkoppling och ett bättre underlag. Det ger bättre analyser och med ett empiriskt underlag ska man kunna utveckla bättre förmågor och system. Det ska bli slut med gissandet.
Internationellt intresse
– Vi ska stödja med övningsupplägget, analysmetoderna och analysunderlaget. Jag har slutat med att skriva tjocka rapporter som ingen har tid att läsa. Min affärsidé är att kunna visa det visuellt och begripligt. Därmed inte sagt att man inte ska värna om den fria forskningen, men den ska nog
hållas inom FOI.
– Det finns ett stort behov av att värdera förmågan. Vi har inte kommit dit, men är på väg. Inom EU satsas nu främst på interoperabilitet, men i nästa steg ska man även där börja med utvärdering av förmågan. Så det finns ett internationellt intresse. Man vill veta vad förbanden verkligen kan.
Risk för kulturkrockar
Visst finns det utvärdering inom marinen. Men den är slumpmässig. Det finns utvärderingsverktyg för det mesta på ett fartyg som torped, radar, kanon, sonar och så vidare. Verktygen används om eldsjälen finns ombord. Och det finns ingen process för att byta data. Om en korvett övar jakt på en ubåt så finns ingen sammanställning om hur jakten förlöpt. Flottiljerna är organiserade i stuprör och det finns ingen sammanhållande organisation mellan förbanden. Erik Lindberg säger att det också finns många kulturkrockar. Mellan att vara under eller på ytan. Och mellan olika enheter på ytan.
– Vad förbanden behövde var alltså inte nya verktyg utan en process med metod, analysstöd och gemensam tillgång till dataunderlaget. För att nå målet tog vi små steg ofta.
Det finns ett stort behov av att vara nära förbandet. Man måste kunna verka nu och verka internationellt. Syftet med taktik-utvecklingen är att kunna värdera förmågan och att kunna utveckla den. Krav ska
definieras tydligt och planeringen styras mot kraven.
Övningen bedöms
För att nå dit måste man kunna sammanställa en övning och berätta vad som hände när och var och vilka förutsättningarna var. Det här ska man kunna få ihop till spårbara bedömningar och händelseförloppet ska visualiseras. Inga papper alltså. Och det ska gå undan. Det som förut tog veckor ska ske på timmar. Om fartygen kommer in på torsdag ska analysen ske på fredag. Och alla ska jobba med samma dataunderlag. Det kan vara ubåtsjakt, luftförsvar, ytstrid och så vidare.
Det första steget är att samla in data. Det ska besättningen göra under arbetet och det får inte kännas som en belastning. Man ska dokumentera vad man gör. Det görs i en applikation av det mycket vanliga programmet Filemaker. Det valdes därför att det inte har de säkerhetsbrister som Windowsprogrammen är behäftade med. En reservofficer som studerar hur man bygger tekniska system som samspelar med människan inkallades och fixade programmet.
Den stora poängen är den gemensamma taktiska databasen. Allt som kommer in från olika håll läggs i denna databas. Sedan kan man gå vidare med de enskilda verktyg som nämndes ovan och jobba vidare. Därefter kan den nya informationen återföras till databasen. Vitsen med att använda flera olika verktyg är att man inte binder sig genom att skaffa ett superverktyg som likt en schweizisk armékniv ska fixa allt – något så när.
Flera mindre databaser
Databasen består i sin tur av mindre data-baser. En sådan kan vara stridsledning. Innan uppgifterna läggs in i den stora databasen måste de rättas. En ubåt vet till exempel
aldrig exakt var den är. Den får sin position via tröghetsnavigering och den visar mer och mer fel med tiden. Då och då rättas den och sedan börjar den visa fel igen. I databasen ska ubåtens verkliga position ligga.
Bränslet i metoden är övningarna. I år körs alla årets fem övningar före sommaren.
– Nu har vi fått så mycket material att vi kan gå tillbaka till gamla övningar och kolla om till exempel en sonars räckvidd ska vara så liten. Tidigare hade marinen ingen
sammanställning på genomförda övningar.
Vad får man då ut av analysmetoden?
– Mycket handlar om tidsangivelser, säger Erik Lindberg. När upptäcktes ett mål, när identifierades det, när gjordes insatsen och när skedde utvärderingen av insatsen. Då kan man se varför ett förlopp tog onormalt lång tid. Utan den här uppstyckningen i tid hade det varit svårt att se avvikelser.
– En annan finess är alternativgenerering. Vad hade hänt om? När korvetter jagar en ubåt så tror de en sak, men verkligheten kan vara en annan. Ubåten kan ligga rakt under korvetten utan att upptäckas därför att korvetten har sin sonar i ett vattenskikt där ubåten inte är. På korvetten kanske man tror att man ser miltals. Det är en duell i djupet och vi kan visa vad som skulle ha hänt om korvetten flyttat på sonaren. Vi har data om skikten i systemet. Ibland gör vi det lite svårare för ubåten. I den gamla världen skulle ubåtar gömma sig och vänta. I dag ska ubåten vara mer aktiv och gå in i ett område och spana och skicka informationen. Det är farligare naturligtvis, men ubåten kostar mycket pengar och den ska leverera. Ubåtsfolket vet att det är en ny syn, men det är ändå en stor omställning. Man får inte längre några uppdrag som att ”åk ut och göm dig i två veckor”.
Övningar gav ny taktik
Analysen från ubåtsjaktsövningar har redan lett till en ny taktik. När man kör in data från olika håll visade det sig att ubåten hade periskopet uppe och det upptäcktes av radarn. Men inte av operatören därför att radarn hade fel skala. Man letade inte efter rör i vattenytan.
– Nu har man ändrat bemanningen. Hela besättningen är med i ubåtsjakten, radarn är rätt inställd och utkiken jobbar tillsammans med sonar- och radaropera-törerna.
Efter övningen kan alla gå in i sin vy i databasen. Två kan spela mot varandra och få fram rörliga bilder. Vad såg korvetten egentligen? Och var var ubåten? Vi kan visa att låg fart ger bättre sonartäckning. Det tar längre tid att genomsöka ett område, men i den låga farten stör fartyget inte sin egen sonar så mycket.
Användbart för många
Vilka har nytta av metoden förutom förbanden? Erik Lindberg pekar ut många tänkbara användare:
Musac, marinens analyscentral för undervattenssensorer. Musac har inte tillhört projektet, men kommit med ändå i analysprocessen och därmed dragits fram i ljuset och blivit mer öppet.
Underrättelsesidan skulle kunna använda metoden för att analysera sin insats trots att det bara finns data från ena sidan.
Sjöstridsskolan.
Systemutveckling och studier. Ska man ha en ny båt så borde man först veta mer om de båtar man har. Vad skulle den ha gett och vad ger den? Man kan inte grunda studier på beräknade värden. Det är farligt när man sitter i studier och räknar på det optimala och inte det verkliga. Och man glömmer lätt bort att räkna med människan. Det är så mycket som kan gå fel. Många system är felbyggda och dränker operatörerna med data.
Försvarets materielverk. Prestandavärdering och teknikutveckling. FMV skulle kunna använda databaserna och göra simuleringar på riktiga typsituationer där alla svårigheter är med. Det är svårt att göra ett scenario som är så komplext som verkligheten.
Forskarna borde vara intresserade av förbandens egentliga behov och inte sitta på sina kamrar och hitta på dem. Vi borde också kunna förkorta forsknings- och teknikutvecklingsprocessen. Nu kan vi inte påverka något före 2007. Det vore bra om forskarna kom närmare förbanden. Då kunde operationsanalytikerna vara en tolk mellan militärer och forskare.
Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3