Komplexa system riskerar att haverera

Myrstackar, väder och IT-system är exempel på komplexa system. Det nätverksbaserade försvaret (NBF) kan ses som en myrstack. Här kopplas ”myran radar” ihop med ”myran verkanssystemet” – och plötsligt finns här ett komplext system som ger oväntade effekter. Utmaningen är att komplexa system också kräver komplexa lösningar.

En myra är ett system, om än ett enkelt sådant. En myrstack är ett komplext system.

– Det är en bra bild av vårt problem i dag, säger Rickard Enander vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Enkla IT-system, som har fungerat bra inom ett företag, ska helt plötsligt fungera tillsammans med enkla system i ett annat företag. Då uppstår oväntade saker. Vi har skapat ett komplext system och man vet inte riktigt vad som kan hända.

Man brukar tala om två typer av komplexa system. Det är verkligheten själv som myrstacken, vädret eller det ekonomiska systemet. Och det är IT-system. Det senare handlar om programvaror som förväntas göra nytta i en verksamhet.

– Det har ofta visat sig vara väldigt problematiskt. Det har varit vanligare att man inte gått i mål än att man lyckats, säger Rickard Enander.

Populär svensk metod

De senaste 10–15 åren har utvecklingen gått framåt. En anledning till detta är en metod som till stor del utvecklats av en svensk, Ivar Jacobson. Den kallas Rational unified process (RUP) och har blivit en världsstandard.

– Det är huvudsakligen en metod för att bygga mjukvarusystem. Den är hårt styrd av modeller. Nu kan vi bygga systemen rätt. Men vi bygger fel system, säger Rickard Enander. Systemen motsvarar inte förväntningarna och man kan fråga sig varför.

Svårt följa förändringen

Svaret är, enligt Rickard Enander, att vi inte tar hänsyn till att den verksamhet som systemen ska hjälpa ändrar skepnad hela tiden. När systemet är klart har verksamheten flyttat på sig. Det är till och med så att systemet ändrar verksamheten. Den första pilen som träffar tavlan kommer även att ha flyttat på tavlan när nästa pil kommer.

– Ett modernt flygplan är ett mycket komplext system, men där är det enklare eftersom systemet inte påverkar verksamheten så mycket. Flygplanet är fortfarande tänkt att flyga passagerare.

I en komplex situation krävs motmedel. Man vill kunna ta hänsyn till att målet flyttar på sig. Det finns två huvudspår.

• Små och korta steg

• Lättrörliga metoder

Den första metoden kallas också för evolutionär, vilket Rickard Enander tycker är lite missvisande.

– Man kan få en felaktig bild av att misslyckanden är en del av metoden, att bara den starkaste överlever. I själva verket är metoden hårt disciplinerad med täta leveranser. Det kan handla om ett par veckor mellan de skarpa leveranserna till verksamheten. Vitsen är att om man kommit lite fel så är skadan inte så stor.

Den andra metoden brukar kallas agil och kan ses som en kritik mot RUP-metodens hårda bindning till modeller.

– I och med att man gör en modell så kommer man ändå bort en bit från verkligheten, säger Rickard Enander.

När vi går från komplexa IT-system till den komplexa verksamheten som myrstackar och försvarsmakter är det lätt att hamna i en debatt om ifall det går att modellera en så komplex verksamhet.

– Många anser att för att kunna skapa ett system som ska stödja en komplex verklighet måste vi förstå verkligheten. Ett sätt att göra detta är med hjälp av modeller. Frågan är om man kan skapa en modell av något så komplicerat som försvaret. Till att börja med måste man enas om vad ett begrepp betyder, säger Rickard Enander och tar ordet soldat som exempel.

– På Försvarshögskolan förknippas soldat med kurser och lärare. För en medicinare är soldat en sjukdomshistoria. Och så kan man hålla på. Sitter man nära varandra i en verksamhet går det nog att enas, men i en stor organisation är det nästan omöjligt. Det är väldigt svårt att få fram en giltig modell. Och skulle man trots allt lyckas har förmodligen verkligheten hunnit flytta på sig och gjort modellen inaktuell.

Våga suboptimera

Frågan om modeller är en het potatis.  Rickard Enander tvivlar på att det går att göra så noggranna modeller som en del entusiaster hävdar. Modellen är den enda väg vi har att gå, säger dess förespråkare. Rickard Enander är i stället anhängare av suboptimering.

– Det är nästan ett fult ort. Jag säger att vi måste våga suboptimera. Att börja med ett delsystem som visserligen inte klarar hela jobbet, men som är bra på vad det gör. Vid byggandet av delsystemet gäller det att vara medveten om att verksamheten både är splittrad och rörlig. Med den insikten kan delsystemet byggas vidare och ta på sig fler uppgifter.

– Vi talar nu mycket om vad som är systemets fokus, säger Rickard Enander. Vad är det som är kärnan och vad ligger utanför? Fokus kan flyttas hela tiden och därför är det viktigt att alltid veta var det finns. Vad är systemet som vi utvecklar och vilka system ska vi samverka med? Vad är det egentligen jag utvecklar? Är det ett IT-system eller hela organisationen?

Myrorna i myrstacken behöver inte bry sig om att de tillsammans utgör ett komplext system. Eller system av system. En ”myrstack” i verkligheten är det nätverksbaserade försvaret. Här kopplar man ihop ”myran radarn” med ”myran verkanssystemet” och genast har det blivit mycket mer komplicerat. Skulle man av någon anledning även koppla in koktrossen skulle det nog ge oväntade effekter. Om radarn störs blir det ingen ärtsoppa.

För komplext för människan

Myrstackar och väder har funnits i eviga tider, men begreppet komplexa system är ett modernt påfund. Det sade Thomas Homer-Dixon vid ett seminarium i april på Vetenskapsakademien. Homer-Dixon är professor i statsvetenskap och verksam vid Centrum för freds- och konfliktforskning vid universitetet i Toronto, Kanada. Hans stora ämne är hoten mot den globala säkerheten och han har bland annat skrivit boken The Ingenuity Gap.

– Komplexa system kräver komplexa lösningar och komplexa system kan hitta på nästan vad som helst. Finansmarknaden är ett komplext system. Lyckligtvis tror investerarna att marknaden fungerar linjärt som en maskin. Stoppar man in mer så får man mer tillbaka.

Homer-Dixon tog moderna bilar som exempel på att vår värld blir allt mer komplex.

– I min ungdom roade jag mig med amerikanska muskelbilar. Stora och enkla motorer som det gick att förstå sig på. Efter många år utan bil skaffade jag en europeisk sportbil med massor av finesser. Den levde sitt eget liv. Helt plötsligt gick larmet. Bilen tutade och blinkade med ljusen. Och det var ändå bara en bil.

Människan är till sin natur en problemlösare, menar Homer-Dixon och höll upp sin gamla bärbara dator som innehöll mer datakraft än vad Pentagon hade för 40 år sedan.

– Då förstår man vad vi kan åstadkomma. Men nu verkar inte vår problemlösarförmåga räcka till. Vi har skapat så komplexa problem att vi för första gången i mänsklighetens historia står inför risken att misslyckas.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/3