All sjukvård hade spolats i havet

Louis Riddez har sett det mesta. Till vardags är han överläkare vid traumaenheten på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Men ofta är han ute i katastrofområden och har blivit något av ett ansikte för katastrofmedicinen, den gren av sjukvården som ska kunna fungera i kaos.

Vi sitter passande nog i en lämplig miljö mitt i traumaenheten. Hit kommer stadens olycksoffer och inte minst brottsoffer. Sju procent av alla intagna har antingen blivit skjutna eller knivhuggna.

Louis Riddez berättar att hans intresse för katastrofmedicin började med tiden sedan han på Internationella Röda korsets, IRK, uppdrag åkt från den ena krigshärden till den andra.

– Det var Kambodja under Pol Pot. Det var Iran, Irak, Afghanistan och Rwanda. Jag fick se så mycket av krigsskador att jag fick ett intresse för det.

När tsunamin slog till arbetade Louis Riddez som vanligt på traumaenheten.

– Det var hit som de skadade svenskarna från Thailand fördes. Vi tog emot ungefär 200. Samtidigt hade jag fått en förfrågan från IRK om att arbeta som kirurg vid ett norskt fältsjukhus som skulle sättas upp i Acehprovinsen i norra Indonesien där flodvågen hade slagit sönder allt och dödat över 220 000 människor.

Fältsjukhus låter som tältsjukhus och det verkar fältmässigt. Och primitivt. Men så är det inte, säger Louis Riddez. Det är visserligen tält, men det är mycket välutrustat med 100 vårdplatser.

– Det finns en operationssal med två operationsbord, röntgen, intensivvård, förlossning, och olika avdelningar för män, kvinnor och barn. Det är ett fantastiskt fint sjukhus som kan ta emot alla skador. Här arbetade drygt 50 personer. Det var tekniker, läkare, sköterskor och röntgen-
assistenter. Vi gjorde 355 operationer från 16 januari till 12 mars. Och det är ett mycket stort antal operationer. Två kirurger gjorde tillsammans 280 operationer. Det var bråck, buktumörer, bröstcancer, kejsarsnitt, benbrott och sårskador. 5 500 sökte akut vård.

– Jag var där i sex veckor. Under den tiden hade jag nog inte mer än drygt två dagar av sammanhängande ledighet. Vi kom hem lika bleka som när vi kom ned även om det fanns goda utsikter att bli brun. För det mesta var det stekande sol och 45 grader. Vi sov i tält på sjukhusområdet och det var väldigt varmt.

Hur klarar man att arbeta med så allvarliga saker i ett sådant tempo?

– Vi hade ju inte kommit ner för att ha semester. Visst blir man trött, men samtidigt känner man ju en stor tillfredsställelse av att kunna göra något. En del vårdfall kanske kunde te sig triviala som till exempel en man som sökte för ljumskbråck. Men vet man att bråcket hindrar honom från att bygga upp sitt hus igen så inser man ju att det är viktigt att få honom frisk. Vi gjorde också tio kejsarsnitt. Hade vi inte gjort det kanske kvinnorna hade dött.

– Situationen vad gäller ansvar och beslut är likadan som att jobba här hemma på Karolinska. Man får inte göra fel. Visst går det att fatta beslut trots ett hårt tempo.

Stort behov

– Av olika skäl kom sjukhuset inte igång förrän den 16 januari och jag kom ned den 31. Då kan man säga att det är en hel månad efter katastrofen. Trots detta fanns ett enormt behov av sjukvård. Det vanliga sjukhuset i Banda Aceh hade spolats över av flodvågen. De flesta patienterna där drunk-nade.

– Dom övriga sjukhusen gick på kryckor om man får säga så. Den vanliga sjukvården fanns inte. Vi kom att behandla många som var skadade efter flodvågen, men det var ändå bara en tredjedel av verksamheten. Det övriga var civil medicinsk och kirurgisk sjukvård och förlossning.

– Vi hoppade in i ett stort vakuum. Grundtanken var att vi jobbar på så länge innan annan tar över. Men det var väldigt viktigt att inte ta brödet ur munnen från någon. Om människor tyckte att det var för dyrt med den vanliga kirurgen, och gick till oss därför att det var gratis hade vi sagt nej. För vårt syfte var att erbjuda sjukhuset för att få samhället på fötter.

Svensk sjukvårdspersonal

Louis Riddez tror inte att man hade kunnat rädda fler liv om sjukhuset hade varit på plats några veckor tidigare.

– Därför att de flesta som omkom dog nästan omedelbart. Får man en skada så att man inte kan resa sig upp och det kommer en flodvåg så dör man. I Aceh kom det ju flera flodvågor efter varandra.  Med en enklare skada kanske man kan ta sig upp på en övervåning eller rädda sig på annat sätt. De som hade sårskador fick infektioner.

– Det var det som hände svenskarna i Thailand. Vad gäller den fysiska vården så gjorde det nog ingen större skillnad för de skadade svenskarna i Thailand. Däremot hade det varit värdefullt för dessa drabbade att få stöd av svensk sjukvårdspersonal. Men det ligger mer på det psykologiska planet.

Louis Riddez har stor erfarenhet av katastrofhjälp. Han säger att de stora organisationerna fungerar bäst och att fältsjukhus ibland kan vara slöseri med pengar.

– Internationella Röda korset har en väldig styrka. De stora organisationerna som Röda korset och Läkare utan gränser är de stora elefanterna på arenan. Röda korset har fältdoktorer. Det är personer som kan språket och hittar i regionen. På alla avdelningar på vårt sjukhus fanns översättare och Röda korset ser till att det kommer inhemsk personal till sjukhuset.

– Norges Röda kors kan sätta upp sitt fältsjukhus på några dagar. Det står i förråd i Norge och disponeras av Internationella Röda korset. Vid den stora jordbävningen i Bam i Iran 26 december 2003 var man på plats. När det gäller att bemanna sjukhuset på lite längre sikt så kan man begära hjälp, och det var på detta sätt som jag kom till Indonesien.

Sverige har inget sjukhus som motsvarar det norska. Louis Riddez tycker inte heller att vi ska ha ett.

– Vi ska inte sätta upp ett sjukhus som konkurrerar med det norska som fungerar bra. Fältsjukhus är viktiga. Men inte så ofta som man kanske tror. De kan också vara väldigt ineffektiva. Bara några veckor innan flodvågen slog till var jag i Bam för att se hur det såg ut ett år efter jordbävningen. Det hade skickats sju fältsjukhus dit. Men man fick nästan inga patienter. Iranierna hade själva på bara 36 timmar skickat 12   000 skadade med 600 flygplan till andra sjukhus i Iran.

Vad ska då Sverige bidra med?

– Vi ska stötta norrmännen och bidra med personal och vi ska satsa på andra områden som vi är duktiga på. I ett katastrofområde som Banda Aceh är det ofta problem med rent vatten. Då kunde vi ha skickat experter på vattenrening och avlopp och utrustning för att borra brunnar. Efter en katastrof är renhållningen oerhört viktig. Allt vatten samlas i en enda infekterad röra. Det första hjälporganisationerna gör är att skicka ned stora mängder rent vatten. Det är så man motverkar epidemier och det har man nu blivit väldigt bra på, säger Louis Riddez och passar också på att avliva myten om att lik sprider epidemier.

Avloppstekniker lika viktiga

– Det luktar vedervärdigt och det är hemskt och det är ovärdigt. Men förruttnelsen sprider inga bakterier.

– Så hygien som vattenrening är minst lika viktig som ett fältsjukhus. En annan sak är att det verkar häftigare med kirurger, som står där i gröna kläder, än med avloppstekniker. Men vad gäller fältsjukhus och katastrofhjälp måste man tänka till och inte bara gå på det som är flashigt.

Jan-Ivar Askelin Framsyn 2005/4