”Den ideologiska terrorismen byter ansikte”

En för hård stat skapar terrorister, en för mjuk lämnar ut sina medborgare. Det menar Magnus Ranstorp, forskningschef på Cats vid Försvarshögskolan.
– Säkerhetsbilden är i dag mycket komplicerad, säger han.

I november 2004 sprack mångas föreställning om Nederländerna som ett öppet och liberalt samhälle. Theo van Gogh, filmare, publicist och islamkritiker, mötte sin mördare i en park i Amsterdam. Theo van Gogh hade länge levt under dödshot och mordet var brutalt. Han hade just avslutat sin numera världskända film Underkastelse. Temat i filmen var kvinnoförtryck i muslimska samhällen. Mördaren, som var en muslimsk extremist, hade känt sig provocerad av van Goghs budskap och beslutat sig för att sätta stopp för dennes framfart. Dådet utlöste i sin tur en våg av högerextremism, både i Nederländerna och i resten av Europa.

– Om det finns inslag av extremism och särskild brutalitet kan även mindre händelser tända ett helt samhälle, säger Magnus Ranstorp, expert på terrorism och forskningschef vid Försvarshögskolans Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, Cats. Det var inte bara mordet som blev en chock för holländarna utan också det efterspel som följde.

– Holländarna hade dittills trott att de levde i ett land som präglades av liberalism, tolerans och fritänkande. Helt plötsligt stod det klart att det i det lilla landet fanns vad forskare kallar parallella samfund. Begreppet innebär att det i samhället existerar olika världar som inte möts. Samhällena utanför det vanliga samhället har egna normer och lagar och polisen vågar inte ingripa fullt ut. Det är fråga om nästintill laglösa enklaver där påtryckningar och hot styr människorna, säger Magnus Ranstorp.

– Man behöver inte resa till Paris förorter för att se hur ett samhälle successivt splittras. Holländarna har dock, till skillnad från fransmännen, insett problemet. I Frankrike lever man fortfarande i tron om att alla är fransmän och jämlikar. Det holländska dramat blev en väckar-klocka för Europa. Hur homogena är våra samhällen? Kan det hända hos oss? Kan det hända i Sverige?

Marcus Brixskiöld arbetar på integrations- och jämställdhetsdepartementets demokratienhet. Han säger att frågor om demokrati och mänskliga rättigheter oftast betraktas ur perspektivet att staten berövar medborgaren något.

– Nu har vi insett att även medborgare stoppar andra människors rätt att utnyttja sina demokratiska rättigheter. Följden kan i värsta fall leda till terrorism.

Försvarshögskolan och Cats har nyligen fått ett uppdrag av regeringen (se faktarutan till höger) att studera den våldsamma extremismen i Sverige. Det handlar i korthet om:

• att genom fallstudier beskriva vad som
hänt i Sverige,

• att överföra kunskap om förebyggande
åtgärder, samt

• att studera vad som görs utomlands.

Chefen för Cats, Lars Nicander, efterlyser en samlad strategi för hur terrorism ska motverkas. En sådan strategi ska vila på tre pelare. För det första, krishantering när dådet väl har skett. För det andra, det operativa arbetet som sköts av Säpo. För det tredje, att se till att människor inte tippar över kanten från icke våldsbejakande radi-kalism till våldsbejakande extremism. Sverige har ingen utvecklad förmåga att uppmärksamma radikaliserade individer och eventuellt sätta in stödåtgärder i de fall man misstänker ytterligare radikalisering och våldsbenägenhet.

– Vi vill komma in mycket tidigare, innan man hamnar i Säpos register, säger Lars Nicander. Hade Sverige haft ett inrikesdepartement hade det här inte varit något problem. Då hade det funnits ett tydligt samlat ansvar. Nu existerar bara en sorts juridisk rollfördelning och den går i otakt. Utvärderingen efter den stora krisövningen SamÖ 2007 visar på tydliga brister. Jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni har tagit täten i arbetet att bygga upp den första pelaren. Sabuni har bland annat besökt Storbritannien för att studera arbetet där.

– Sverige vet hitintills inte särskilt mycket om vad som görs i andra länder, säger Magnus Ranstorp. Frågan är hur man mäter effektiviteten i de åtgärder som sätts in. Vi behöver även veta mer om olika radikala grupper över hela Europa och vilka deras synsätt är. Hur uppfattar etniska minoriteter de motåtgärder som olika stater använder sig av för att försöka motverka radikalisering? Kan vissa av de redan vedertagna metoderna i värsta fall driva på radikaliseringen?

Mordet i Holland visar på hur snabbt ett händelseförlopp kan utvecklas. Högerextremismen växer också samtidigt med den islamska extremismen.

– De danska Muhammedteckningarna är ett bra exempel på detta, säger Magnus Ranstorp. Ett tag fruktade myndigheterna att högerextremister skulle bränna Koranen på Rådhusplatsen i Köpenhamn. En bränd bok på Rådhusplatsen skulle ge globala efterdyningar. Lars Vilks Muhammedteckningar i Sverige väckte dock långt ifrån samma internationella reaktion som de danska teckningarna. Det står klart att medier kan driva fram en kris och att vår säkerhetsbild snabbt kan ändras. Hotbilden är ingenting annat än en ögonblicksbild.

– Den ideologiska extremismen ändras, säger Magnus Ranstorp. Det är svårt att hålla isär olika ideologiska strömningar. Lyssnar man på Usama bin Ladin talar han numera mer som en populistisk antiamerikan i stil med Venezuelas Hugo Chavez, än som en terrorist. Det finns många olika krafter som riktar sig mot USA. Vi ser militanta grupper både inom miljö- och globaliseringsområdet. Vad finns det att lära av andra länder? Det är en del av Cats uppdrag.

– I södra Europa, exempelvis i Italien och Spanien, finns egentligen inga andra tankar kring förebyggande metoder än hur terroristerna ska förvaras i fängelset. Ska de sitta för sig själva eller blandas med andra? I Tyskland har det däremot satsats på att förstå vad som sker under ytan. Man har bra uppföljning av högerextremister, men vet inte så mycket om etniska minoriteter.

Storbritannien och Nederländerna anses vara bäst i klassen. Även Danmark gör en hel del. Det pågår mer i Danmark än vad man ser, säger Magnus Ranstorp. Myndigheterna delar information och jobbar tillsammans.

– Danskarna hade ingen Axel Oxenstierna. Därför kan de göra det, säger Lars Nicander.

– Nederländerna har en organisation för samordning som ligger någonstans mellan justitie- och inrikesdepartementen. Holländarna ställde sig frågan varför ungdomar går till moskéer och radikaliseras. Svaret visade sig vara att de lockades dit av tillgången till internet. En naturlig motåtgärd blev således att sätta upp lätttillgängliga internetkaféer. Så enkelt kan det vara. I Nederländerna har imamer och politiker åkt på gemensam bussturné för att tala till folk på gator och torg. Bussturnén är del av den så kallade konfettimodellen. Modellen innebär att man prövar många olika idéer och projekt och ser vilka resultaten blir. Det finns många intressanta projekt i Nederländerna. En del kanske vi borde pröva i Sverige.

Magnus Ranstorp har under många år varit verksam vid St Andrews-universitetet i Storbritannien och är djupt insatt i brittisk kontraterrorism. Magnus Ranstorp berättar:

– Kort efter det att bomberna smällde i Londons tunnelbana drog de brittiska myndigheterna i gång ett exemplariskt arbete för att motverka polariseringen i samhället. Två veckor före dådet övades just det aktuella scenariot. Det upptäcktes bland annat att polisradion inte fungerade i tunnlarna. En del av felen hann man rätta till, säger Magnus Ranstorp.

– I kölvattnet efter bomberna startades ett enormt maskineri. Man samtalade med muslimska ledare och man var tydlig med att arbetet gjordes av muslimer och myndigheter tillsammans. Det satsades totalt 100 miljoner kronor. 67 projekt på lokal nivå drogs igång. Av dem var de flesta baserade på idéer underifrån. En av svårigheterna som upptäcktes var hur muslimska företrädare kunde väljas och få ett brett stöd. Valde man fel kunde projektet vara bortkastat. De brittiska myndigheterna har länge levt i en skarp miljö. Förr var det IRA som bombade i London, nu är det muslimska extremister.

– Det upptäcks en terroristcell var sjätte vecka. Rättegångar nyligen ger en skrämmande bild av hur sofistikerade cellerna har varit. En cell hade hittat ett hål i säkerheten på Heathrow och hade utarbetat en fullständig plan för att spränga sju flygplan i luften. De skulle smuggla in vätskor genom säkerhetskontrollen som sedan kunde blandas till sprängämnen. Polisen hade dock fått korn på cellen och trodde att det var en så kallad spaningscell. När polisen insåg att cellen verkligen hade för avsikt att utföra attacken var de tvungna att slå till direkt.

– De flesta celler i Storbritannien har kopplingar till Pakistan. Det sker årligen en halv miljon resor mellan länderna. Trots det får man inte glömma bort andra viktiga länder i detta sammanhang, exempelvis Bangladesh och Afghanistan. Magnus Ranstorp berättar att britterna övervakar strömmen av resenärer in och ut ifrån Storbritannien. Reser man dit startas en undersökning redan innan resenären är i luften.

– Terroristernas syfte är att avmaskera den repressiva staten. Därför måste staten hitta en balans. Är staten för mjuk lämnar man ut sina medborgare. Är staten för hård stärks de radikala krafterna. Det är därför man måste satsa på de förebyggande åtgärderna. Människor måste fås att, av egen fri vilja, välja bort våld som ett sätt att försöka förändra samhället.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/1