Okunskapen kan skapa vanföreställningar

Genderperspektivet ska finnas med i all planering. Det menar Högkvarterets genderrådgivare, Charlotte Isaksson. Och det rör sig på genderområdet. År 2000 kom FN:s resolution 1325 som betonar kvinnors och barns perspektiv vid fredsinsatser – och att kvinnor ska finnas med vid insatserna. Genderfrågan måste finnas med i all planering för att inte bli ett paket vid sidan av.

– Men Charlotte. Det du håller på med kan väl inte vara en heltidssyssla.

När jag fick höra det slutade jag nästan att andas. Så upprörd blev jag. För visst är det jättemycket att göra. Det har lossnat på genderområdet. Det är mer efterfrågan än vad vi kan klara av.

Charlotte Isaksson är genderrådgivare i Försvarsmakten. Hon sitter i Högkvarterets insatsledning. Tidigare arbetade hon i samma hus på personalavdelningen med jämställdhetsfrågor.

– Jämställdhet handlar mer om det interna genusperspektivet i organisationen och rör ämnen som löner, diskriminering, sexuella trakasserier, arbetsmiljö och så vidare. Men det är ju två sidor av samma mynt. Vi är inte bättre ute än vi är hemma. Det håller inte att vara hygglig mot kvinnorna i Liberia och bete sig annorlunda hemma på förbandet.

Genderfrågorna är mer kopplade till insatsen. En viktig uppgift är att utbilda andra genderrådgivare. Det kommer många förfrågningar till Högkvarteret, för Sverige har ett rykte om att ha kommit en bra bit på vägen. För några år sedan startades projektet Genderforce där Försvarsmakten samarbetar med några andra myndigheter.

– Genderperspektivet ska in i planeringen som allting annat. Konstigare är det inte, säger Charlotte Isaksson. Folk tycker att det är självklart och att man bara inte har tänkt på det tidigare. Nu håller vi på att svänga om den här båten. Många gånger har vi bara lappat och lagat. Någonstans, och dit har vi kommit, är det dags att tänka om och börja från botten.

Det finns säkert fler orsaker till att genderfrågan hamnat på dagordningen. En är naturligtvis erfarenheterna av kriget i Irak. USA vann slaget, men inte irakiernas hjärtan. Det är ingen konst för en stormakt att slå sönder ett land. Att bygga upp ett förtroende är något helt annat. Det talas mer och mer om civilmilitär samverkan. Och en dålig start på att vinna hjärtan är att välja bort vartannat från början.

– Och så kom FN:s säkerhetsråds resolution 1325 år 2000. Fast det dröjde ett par år innan det uppmärksammades här. Resolutionen har dock nu fått ett stort genomslag. Den betonar att fredsstyrkorna mer ska uppmärksamma kvinnors och barns perspektiv och utsatthet i konfliktområdet. Resolutionen kan ses som ett svar på kritiken att FN:s resolution om mänskliga rättigheter är könsneutral och i praktiken har den mycket av ett mansperspektiv. Resolution 1325 betonar också värdet av att kvinnor deltar i insatser.

Charlotte Isaksson är ingen teoretiker. Hon har prövat på.

– När jag gick i sjuan var jag helt på det klara med vad jag skulle bli: militär. Det fanns inget i släkten eller omgivningen som inspirerade till detta. Det var helt mitt eget beslut. Hemvärnet, lottorna, FBU. Jag gick med i allt och var så inställd på detta att jag tog det som självklart att jag skulle bli antagen. När mönstringen närmade sig insåg jag att de kanske inte ville ha mig. Men det ville de och jag ville till artilleriet. Eller helst infanteriet men det var då, 1988, stängt för kvinnor. Artilleriet var då det häftigaste som erbjöds. Trängen, signaltrupper och ingenjörstrupperna var inga truppslag för mig.

Så hamnade Charlotte Isaksson på A 9 i Kristinehamn som ensam kvinna och på väg att bli officer, som alla kvinnor då måste bli för att få göra lumpen. Charlotte Isaksson var van att säga ifrån och blev kompaniassistent. Den enda kvinnan fick förtroendet att tala för sina manliga kamrater.

– Det var ändå rätt tungt att vara ensam tjej. Då ville försvaret föra samman de få kvinnor som låg inne. Det ville inte vi. Nu med mina erfarenheter kan jag säga att det hade varit bättre. Som ensam tjej blir man väldigt synlig. Man har ljuset på sig hela tiden. Är man fler tjejer är det lättare att få en röst som blir hörd.

Ganska snart kände Charlotte Isaksson att det här inte var ett val för livet. Än i dag har hon svårt att säga varför. Det hade något med organisationen som sådan att göra. Att vara ifrågasättande premierades inte och det kan vara jobbigt i en verksamhet där man alltid blir granskad och betygsatt och där subjektiva omdömen spelar in. Så det blev reservofficersutbildning i stället.

– Det var ett lyft. Vi fick förtroende och mycket ansvar. Vi åkte runt och fick göra svåra saker. Man litade på oss. Hur som helst så smickrade man mig och tyckte att jag skulle bli officer och eftersom jag inte hade något annat för mig så gick jag officersutbildningen också. Det var rena chocken. Som första dagen i lumpen. Och det hade inget med kön att göra. Men jag kom tillbaka till A 9 och jobbade där till det första barnet kom 1995. Så började jag plugga personaltjänst, sade upp mig från regementet 1997 och blev reservare och året därpå flyttade vi till Stockholm. Här hamnade jag på Utvecklingsrådet för den statliga sektorn. Jag var projektledare och jobbade mycket med Försvarsmakten. Och så kom jag 2001 till Högkvarteret och fick ta hand om jämställdhetsfrågor. Jag kan väl säga att det inte var särskilt uppskattat. Man blev inte kallad till möten. Det var att jobba i motvind och det är nog min bästa gren som jag haft mycket nytta av.

Förra året var Charlotte Isaksson genderrådgivare åt den tyske general som ledde EU-styrkan i Kongo.

– Folk gjorde väl inte vågen direkt när jag kom. Men jag är som sagt härdad och var övertygad om att det skulle gå bra. Det gällde bara att få med sig resten. Många hade inte hört talas om genderfrågor så det var mycket utbildning. Det finns många lärdomar att dra från den relativt korta insatsen i Kongo. En är att det inte finns en standardlösning. Personaltjänst, underrättelsetjänst och patrulltjänst har sina olika genderperspektiv. Slutsatsen var att det här ska vi fortsätta med. Förbandet får större kontaktytor och hela operationen blir bättre.

– Många tror kanske att kvinnor i Kongo tiger i församlingen. Så är det inte. Det är kvinnorna som skapar värderingar och skapar opinioner. Om kvinnorna inte gillar insatsen får vi befolkningen mot oss. Bara det är en anledning att nå kvinnorna, säger Charlotte Isaksson.

– Då kan man kanske tro att, vad bra, kvinnor gillar ju att prata med kvinnor. Men så enkelt är det inte. En av mina största upplevelser i Kongo var mötet med överstarna. Sju kvinnor som var mycket på det klara med vad som skulle göras både vad gäller kvinnofrågor och annat. Deras rättframhet och säkerhet stod i kontrast mot bilden här hemma. Här kommer de kvinnliga officerarna en och en, stänger dörren noga om sig och får mig att lova tio gånger om att inte föra något vidare. För mig är det här ett mått på integration. Armén i Kongo började att släppa in kvinnor för fyrtio år sedan. Det var också en tankeställare. Vi har kanske i bland mer att lära än att lära ut när vi åker utomlands …

Charlotte Isaksson visar en bild på överstarna. Inga man sätter sig upp mot. De slåss med värre saker än sina stora handväskor.

– Kongoleserna fruktar kvinnliga militärer och poliser mer än manliga. De anses farligare, säger Charlotte Isaksson. När översten i blommig klänning, som är genderrådgivare i Kongos högkvarter, fick höra att jag lämnat den aktiva banan och blivit reservare avfärdade hon mig som ”desertör”.

– Men nu vill ni väl träffa våra kvinnliga officerare, sade jag. När de fick höra att vi inte kunde prestera någon med högre rang än major fick det vara. Makten var viktigare än könet. De ville prata med dem som bestämde.

– Så tänker vi ju också. Vi söker makten och finner män och missar halva befolkningen. Och det är lätt att tänka fel. Räddningsverket skulle i sin välvilja hjälpa afghanska kvinnor och drog in vatten i köken så att de slapp gå och bära från bypumpen. Men vad var tacken? Kranarna rostade och kvinnorna gick som förr till pumpen. Varför det? Jo, det var deras enda chans på dagen att få tala med varandra. Med en riktig genderplanering hade Räddningsverket kunnat satsa sina pengar bättre.

– Inför en möjlig insats riskanalyseras området. Man sätter siffror på hälsa, trafik och annat utan att tänka på att kvinnors risker är annorlunda än mäns. Det finns knappt inte kvinnor i trafiken.

Charlotte Isaksson understryker att det krävs mycket tankemöda innan man ger sig i väg. Inte ens i samma land gäller samma normer.

– I Kongo går det bra att manliga officerare talar med kvinnor. Varken kvinnorna eller insatsen får obehag av detta. I andra länder kan det vara annorlunda. Men risken finns ju att vi missar halva befolkningen därför att vi felaktigt tror att män inte får närma sig kvinnor.

Charlotte Isaksson säger att genderperspektivet måste visas praktiskt. Det ska ned på golvet. Det finns annars en risk att genderfrågorna hamnar hos akademikerna och så blir det en klyfta mellan praktiker och teoretiker.

– Vi kan ha världens bästa genderforskning, men det hjälper inte om det inte når ned på golvet, säger Charlotte Isaksson. Genderfrågorna ska inte vara ett paket vid sidan om. Det ska in i själva strukturen. Och det räcker inte med att plocka in fler kvinnor i tron att då ”fixar dom det”. Det är inte alla kvinnor som är intresserade av genderfrågor. Det måste man få säga också. Ett bra sätt är att nå männen. Det finns män som aldrig arbetat tillsammans med kvinnor. De kan vara skeptiska. Men när män arbetar tillsammans med kvinnor blir de också mer positiva till frågan. Det är också viktigt för oss att visa att män och kvinnor kan arbeta tillsammans. Då kan vi ses som en förebild.

Det senare är en lärdom från ett pilotprojekt i Afghanistan där tre kvinnliga svenska officerare utgjorde ett militärt observationsteam, Mot Juliette. Se sidorna 30–31.

– Det ska bli en fortsättning på detta i samarbete med Norge, säger Charlotte Isaksson. Då ska det vara blandade grupper. Om man kritiserar helmanliga grupper ska vi inte ha grupper med bara kvinnor.

För en genderrådgivare handlar mycket om utbildning.

– I okunskapen kan det skapas många vanföreställningar. Till exempel att man ska sätta dit folk – och då givetvis män. Det går ändå jättemycket framåt och det kan bli bättre. Vi gör det här för att operationen ska bli bättre. Och det gör vi genom att möta kvinnorna och då stärks de. Det blir något som alla vinner på.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/4