Norsk trupp i väntan på Afghanistan

Färre gör värnplikten, försvarsmakterna krymper, allt färre kommer i kontakt med sitt lands försvar. Så är det i Sverige och så är det i Norge. Nu när Sverige kanske ska samarbeta med Norge finns det en del att lära av landet i väster. Som på Rena leir, en av Europas modernaste militära anläggningar.

Inne på markan, fast det heter något finare, sitter några soldater och slevar i sig hamburgare. På ett bord vittnar Verdens Gangs svarta rubriker om en händelse som chockat nationen. Den norske journalisten Carsten Thomassen sköts vid en terroristattack på ett lyxhotell Serena i Kabul, där den norske utrikesministern Jonas Gahr Støre satt i möte.

Utanför markan är några rökare förvisade till något som under varmare förhållanden kunde ses som ett gatukafé. De är inte klädda för slasket. De har ökenuniformer.

– Vi ska snart dra ner till Afghanistan, säger en av dem.

80 soldater ur Telemarksbataljonen har redan sänts iväg och fått några ord på vägen av brigadgeneral Kristin Lund som är chef för Österdalens garnison som utgörs av lägren i Rena och Elverum några mil bort. Uppdraget är inte ofarligt. Norrmännen ska till Masar el Sharif. Förra året dödades två norska soldater i Afghanistan. När ytterligare 160 befäl och stamanställda soldater rest iväg är halva Tele-marksbataljonen i Afghanistan.

Bataljonen är en mekaniserad infanteribataljon och en av Natos beredskapsstyrkor. Den kommer från nedlagda Kongsbergs garnison. Namnet till trots är vi inte i Telemarken utan i hjärtat av Österdalen, Hedmarks fylke och Åmots kommun. På andra sidan fjällen ligger Sälen. Det är två och en halv timmes bilresa till Oslo och fem timmar till Trondheim.

– Rena är norska arméns skyltfönster, säger major Thor Anders Sognli som visar runt.

– Det är inte första gången. Det kommer många besökare.

Thor Anders Sognli talar mycket om att detta ska vara en öppen anläggning som är sammanvävd med samhället Rena har bara ett par tusen invånare och ingen militär tradition. Orten växte upp som en av många längs järnvägen på 1800-talet. Förutom turismen var försörjningen en pappersindustri. När den slog igen kom försvaret lägligt med nya jobb. På Rena leir kan det som mest finnas mer folk än i samhället. Thor Anders Sogn-li talar också om det nya kulturhuset i Rena som är ett samarbetsprojekt mellan försvaret och kommunen.

– Det här var tänkt att vara en anläggning utan stängsel. Men så kom 11 september och allt ändrades, säger Thor Anders Sognli.

Rena leir är som ett eget litet samhälle. Här finns inga kaserngårdar och dystra kaserner. Det är mycket trä i fasaderna, helt i enlighet med traktens gamla sätt att bygga.

Kyrkan står mitt i byn. Ett norskt träkapell som är öppet nästan dygnet runt för den som söker en stilla stund. Inne i kapellet sitter en ensam yngling. Han heter Duval Lund och är värnpliktig prästassistent och troende. Fast präst ska han inte bli.

– Jag funderar mer på musiken, säger han och övertalas att spela en melodi.

Rundvandringen på denna toppmoderna anläggning där man får lära sig infanteri- och pansarstrid får en meditativ inledning som inte känns främmande. Soldaterna här åker ut till farliga platser på jorden.

När Rena leir byggdes för tio år sedan startade man med ett blankt papper. Nya idéer fick prövas och bygget skedde tillsammans med samhället. Det har blivit miljömedveten och spännande arkitektur och det självklara frågan dyker upp: kan man bygga ett nytt försvar i gamla kaserner som påminner om en tid då soldaterna skulle tuktas? Nu är de anställda och parkerar bilen utanför huset där de har eget rum.

Trond Vognhild visar upp sitt rum. Han tillhör världseliten i militär femkamp och har blivit nordisk mästare fyra gånger. Det lilla rummet innehåller mest idrottskläder och en del pokaler.

– Det mesta har jag hemma. Jag bor bara här de dagar jag jobbar, säger han. Så är det för de flesta som är anställda här.

Trond Vognhilds jobb är icke överraskande att vara idrottsofficer och han har till sitt förfogande en idrottsanläggning som många kommuner bara kan drömma om.

Den stora simhallen är öppen på kvällarna för Renaborna. Det är försvaret som betalat. Här finns också en stor inomhushall. Gymmet är dock endast till för militärerna. Det ser ut som vilket vanligt gym som helst, men i vrårna bakom skvallrar vapenattrapper och kroppsskydd om att det pågår allvarligare saker än att bara hiva skrot. Utomhus finns en fotbollsplan och en anläggning för fri idrott. Och så förstås en militär hinderbana som nu ligger i vintervila.

– Vi får hit många av Norges elitidrottare, säger Thor Anders Sognli. De gillar avskild-heten. Här har grunden lagts till en och annan norsk guldmedalj. Idrottarna uppskattar att de får pröva på andra sorters utmaningar. Som till exempel att fira sig nedför skorstenen. Men det är det inte alla som ställer upp på.

– Vi tar in ungefär 10 000 värnpliktiga om året eller så många som försvaret behöver, och de gör tolv månader, säger Thor Anders Sognli. De flesta hamnar i Nordnorge. Armén finns egentligen bara på tre ställen. I norr, här och så Kongens Garde i Oslo. Man kan ju inte helt lämna huvudstaden. Vi har lagt ned regementena och det är hemvärnet som tagit på sig uppgiften att stötta samhället. Men även hemvärnet kommer att minska.

Thor Anders Sognli säger att det norska försvaret inte kan räkna med mer än att försvara en begränsad del av landet mot ett begränsat anfall en begränsad tid. I övrigt litar man till Nato.

– Man kan nog se ett ökat intresse för nordiskt samarbete. Jag har en känsla av att det kommit in så många nya medlemmar i Nato som vi inte känner så bra. Då ter det sig naturligare att se mer på de nordiska länderna.

Efter värnplikten kan man söka anställning. Till exempel som grenadjär i Telemarksbataljonen.

– Man skriver på för tre år och kan få förlängt med tre år till. Grenadjären är en statstjänsteman precis som jag, säger Thor Anders Sognli och slår sig för kamouflagebröstet. Grenad-järerna är ingen elit utan mest som vilka norska ungdomar som helst.

Några ungdomar övar i snön under ledning av löjtnant Atle Eriksen. Det är befälselever från hela landet som ska lära sig att lära andra. På dagens program står att upprätta eldställningar i snön. Det är ett tungt pulsande i blötsnön och många skratt. Någon Rambostämning är det inte. Påfallande många av soldaterna är kvinnor.

– Det är ingen tillfällighet, säger Atle Eriksen. Av dem som söker fast tjänst är nästan hälften kvinnor. De vet att de får Norges bästa ledarskapsutbildning. Naturen lockar nog också. Att gå på tur är fortfarande levande i den norska folksjälen.

Garnisonen har ju en kvinnlig chef. Det finns fler kvinnor på höga poster i Norge.

– Kristin Lund är bra. Hon är engagerad och det kan man inte säga om alla brigadgeneraler.

Det säger både Atle Eriksen och Thor Anders Sognli, som tycker att armén är på väg upp efter en svacka. Det fylls på underifrån.

Det stora dragplåstret i Renas skyltfönster är arméns taktiska träningscenter. Här kan man öva nästan allt. Ibland utan att ens behöva gå ut. Skyttar och förare duellerar och övar i stridsfordonssimulatorer. I tornhallen kan man skjuta prick med laser på mål ute. Stabsfolk leder sina styrkor i en stridsledningssimulator. Hit skickar förband folk från hela landet för att öva och så får man betala vad det kostar. Det påminner mer om ett företag än ett militärt etablissemang. I montrar i korridorerna påminns dock om Norges militära historia och kriget. Det fanns en värld före Coca-Cola-automaterna.

Saab Training Systems pekar på Rena för att visa vad man kan åstadkomma. Det är Saabs eget folk som sköter verksamheten. Inför en övning kommer man in i förrådet och får sina västar med laserprismor. Fordon körs fram till kajen och utrustas och drar vidare till övningsfältet där man kan öva allt från enskild soldat till hela förband. Alla positioner registreras med hjälp av gps. Varje laserskott, varje träff och bom bokförs. Hela förloppet kan övervakas, sparas och utvärderas.

Per Blomqvist iförd HV71-tröja undervisar norska officerare. Det visar att han kommer från Jönköping där inte bara Sveriges för dagen bästa hockeylag finns utan där Saab Training Systems har sitt säte.

Så det är mycket svensknorskt på en gång. Svensk utrustning för samma stridsvagnar och stridsfordon som finns i Sverige. Det fattas väl bara att svenska armén åker hit och övar också. En bärande tanke bakom det svensknorska samarbetet är ju att man ska utnyttja simulatorer och utbildningsresurser bättre.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/1