När flottan höll vakt och båtar såg ut som båtar

– Om Sverige tror att en invasion över Östersjön är det värsta som kan hända så har ni satsat på rätt flotta. Men om ni tror att ni kan påverkas av skeenden långt borta så har Sverige
satsat fel. USA lärde sig det här först 11 september. Det säger Norman Friedman, strateg och tidigare rådgivare till USA:s regering.

En gammal bild. Inte tagen så långt härifrån, men från en annan tid. Den första fredsmånaden. Kustflottan är samlad för första gången på fem år. Stockholm är fullt av flottister. Marinbasen Skeppsholmen ligger mitt i staden. Stockholms hamn lever. Kajerna är en stor arbetsplats. Flottan vaktar svenska kusten. Bilden må vara gammal, men föreställningen om en flotta som skyddar gränsen lever fortfarande.Några av världens främsta marinexperter tittar på bilden. Norman Friedman, internationellt välkänd strateg, före detta rådgivare till USA:s regering och författare till flera marina standardverk. Michael Codner, chef för militärvetenskapliga avdelningen vid Royal United Services Institute i London. Och före detta sjöofficer.

De har tillsammans med andra marina experter rest runt i det svenska försvarsetablissemanget inbjudna av Försvarsanalys, FOI och Niklas Granholm.

– Det här är fartyg som jag gillar, säger Norman Friedman med ett visst eftertryck.

Under andra världskriget var det mycket påtagligt att Sverige var en sjönation. Vi var avskurna, fartyg torpederades och flera tusen svenska sjömän omkom.

Nu har havet försvunnit ur medvetandet.

– I Storbritannien kallar vi det sea blindness, säger Michael Codner. För ett par år sedan gick ett stort fartyg på grund utanför västkusten och massor av gods sköljdes upp på land. Det mesta var julklappar. Då blev folk förvånade över hur mycket som kunde rymmas på en båt och att julklapparna inte kom med tomten utan på köl. Oljan i Storbritannien lär räcka bara i dagar om sjötransporten klipps av. Den närmaste kontakten folk har med havet i dag är kryssningsfartygen och det sägs ibland att det enda som kunde få folk att förstå havets betydelse är en terroristattack mot ett kryssningsfartyg. Då skulle man få en debatt om maritim säkerhet.
– Havet finns liksom inte längre, menar Norman Friedman. Vi ser containrar på lastbilar och förstår inte att lasten först varit på ett fartyg. Det är svårt att få folk medvetna om det som de inte ser. För en kuststat är gränsen inte några mil utanför kusten utan vid alla andra kuststater. Om man förstår hur lätt det är att flytta saker över havet inser man det stora beroendet av omvärlden. Det kan gälla oljeimport. Eller att man utövar ett politiskt inflytande.
USA har gräns mot atlanten och Stilla havet, men innanför kusterna vet folk knappast om att det finns en värld utanför USA, beklagar sig Norman Friedman. Dock blev han något tröstad vid ett besök i Holland, där en undersökning visat att folket i denna sjöfararnation hade stora svårigheter att skilja mellan Polen och Holland på en karta.

– Geografi finns inte längre som ämne. Avlägsna platser ligger några timmar bort med flyg. Ändå har vi i väst svårt att förstå att det som sker där kan beröra oss, säger Norman Friedman.

– Om Sverige tror att en invasion över Östersjön är det värsta som kan hända så har ni satsat på rätt flotta. Men om ni tror att ni kan påverkas av skeenden långt borta så har Sverige satsat fel. USA lärde sig det här först 11 september. Att några illasinnade i grottor i Afghanistan kunde döda 3 000 på Manhattan. Det var något vi inte kunde ha föreställt oss. Fast vi borde kanske ha gjort det.
I denna värld när man måste kunna se längre än till horisonten menar Norman Friedman och Michael Codner att havet och marinen spelar en stor roll.

– Folk till sjöss har lättare att se de stora perspektiven. När folk kommer i land blir de som tokiga, säger Norman Friedman och tar Krimkriget som exempel på hur olika ett krig kan betraktas.

– Frankrike och Storbritannien ville stoppa den ryska expansionen. Frankrike hade en stor armé och britterna en stor flotta. Krim ansågs vara ett lämpligt ställe att slå till på. Förvånande nog upptäcktes då att Krim var väl befäst. För Ryssland spelade Krim ingen större roll, men det var ett bra ställe att låta angriparna förblöda på. I London hade man nu efter de stora förlusterna tappat det övergripande krigsmålet, att stoppa den ryska expansionen. Kriget hade blivit ett slag om Krim. I något som senare kommit att betraktas som en kuriositet sändes brittiska flottan in i Östersjön. Den ryska fästningen Bomarsund på Åland sköts i bitar och sedan bombarderades Sveaborg i Helsingfors. Britterna hade visat att man kunde hota S:t Petersburg och därmed var kriget slut. Krimkriget avgjordes i Finska viken.

Knappt hundra år senare: Stilla havet. Japan tog Filippinerna och kastade ut general MacArthur som lovade att komma tillbaka.

– MacArthur var en idiot. Han var besatt att vinna tillbaka Filippinerna som i alla fall var utlovad självständighet 1946. För marinen var hela Stilla havet slagfältet där Japans öde skulle avgöras. För MacArthur var det Filippinerna. Till ett enormt pris i döda amerikaner, japaner och civila kunde MacArthur komma tillbaka. Som många andra i armén var hans världsbild begränsad till det han kunde stampa på. Marinen har lättare för att se till nationella mål än territorier. Och allt det här kokar ned till en enda sak: Vad ska man med försvaret till? Vet man inte det blir det bara en massa snygga uniformer.
I dag talas det mycket om expeditionär förmåga. Inget nytt i och för sig, men läxan ska läras igen. Vad är expeditionär förmåga?

– Det är att vara långt borta, att inte ha något fysiskt stöd i området, att vara uthållig och beredd på att det här kan ta tid. Ska man gå in med trupp måste man vara inbjuden, säger Norman Friedman.

– I början av en konflikt är man sällan inbjuden. Att gå in med många soldater har ett politiskt pris. Då är det enklare att ta en mindre styrka från sjösidan. Den är lättare att dra bort. För när man väl har satt i land folk så har man i viss mån tappat kontrollen. Man kan bli beskjuten, råka in i strid och bli impopulär hos befolkningen. Det växer upp ett motstånd. Och det är svårt att dra sig ur. Med fartyg är det mycket enklare. Bara att lätta ankar och glida bakom horisonten. Inga förödmjukande reträttliknande utmarscher inför världens tv. Att tvingas dra sig ur med svansen mellan benen kan få konsekvenser. Man kan mötas med mindre respekt nästa gång man åker ut vilket kan leda till att man tar i för mycket.

Norman Friedman menar att man sällan tänker på hur man ska dra sig ur en operation. Han inser att USA inte skulle ha klarat Irak bara från sjösidan, vilket, säger han, väcker den obehagliga frågan om man skulle gått in alls. Ett krig kännetecknas av att det kan vinnas, men ett krig mot terrorismen, vad det nu är, kan det vinnas?

– Är det en seger att skjuta bin Ladin när andra står på kö som vill döda oss?
Michael Codner talar om det skandinaviska sättet att bedriva fredsfrämjande insatser som ett exempel på hur man undviker ökat våld.

– Vi har studerat problemet. Att skicka in soldater kan leda till att man ökar våldet i stället för att minska det.

Från sin tid i flottan berättar Michael Codner om hur ett uppror i Västindien desarmerades. Ett brittiskt fartyg beordrades till Grand Cayman för att stödja polisen. Upplopp hotade. Frågan var om man skulle sätta i land stridsklädda marinsoldater eller sjömän eller göra något annat. I lugn och ro kunde man ligga utanför ön och se tiden an. Det slutade med att sjömän skickades i land för att sola på badstranden. Man visade sin militära närvaro utan att reta upp folk. Och något upplopp blev det inte den gången.

– I Sierra Leone för några år sedan var det en högriskoperation. Det var armén i land som gjorde jobbet, men det hade inte gått utan stödet från sjösidan.

Den brittiska flottan, Royal Navy, kunde för bara tio år sedan spela en strategisk roll. Michael Codner säger att alla flottor blir mindre och att de små flottorna, som den svenska, blir fler. Royal Navy får en mer expeditionär inriktning och blir mer av  en nischad flotta. Det kalla kriget tvingade fram en arbetsfördelning i Nato och nu är det helt borta.

– Vem ska göra vad i Östersjön?

Michael Codner menar att trenden är att det blir mer av Nato- och EU-samarbete om planering av byggen, utveckling och uppdelning av roller.

Marinhistorikern Eric Grove tog också upp Östersjön.

– Ett av argumenten för att bygga hangarfartygen ”Prince of Wales” och ”Queen Elizabeth” var att de kunde verka i Östersjön till stöd för stater som utsattes för påtryckningar.

Med dessa två fartyg, som är de största som byggts i Storbritannien, kommer en stor del av det brittiska flyget att gå till sjöss. Hälften av alla brittiska stridsflygplan kommer att kunna verka från hangarfartyg även om de inte är stationerade på fartygen.

Vilken roll ska då den svenska flottan spela? Är det en flotta från det kalla kriget?

– Tyvärr måste jag säga att det är så, menar Norman Friedman. Den är liten, effektiv och bra på vad den är gjord för – att sänka fartyg på Östersjön. Men det viktigaste är inte det man ser, fartygen, utan det man inte ser, ledningssystemet. Det som finns på land som upptäcker mål, leder fartygen och deras vapen. Det är kärnan i flottan, inte fartygen. För att fartygen ska vara effektiva måste man ha ledningssystemet med sig. Och det utesluter expeditionära insatser. Det handlar helt enkelt om att spela hemmamatcher och bortamatcher. Sverige är bra på grunda vatten. Men det är matcher på hemmaplan. Möjligen kan Sverige erbjuda en bra träningsplan för andra nationer.

Norman Friedman säger att nätverket är kärnan, men är ändå skeptisk till hur infonätverken används. När USA av misstag bombade den kinesiska ambassaden i Belgrad så föll bomben på rätt position, men positionen var fel.

– I dag fattas beslut av folk som tittar på bildskärmar. Det är inte tillåtet att tvivla på informationen för då är man en dålig beslutsfattare. Det är ungefär som slagfältet på aktiemarknaden där man fattar snabba beslut på dåliga underlag.

Vad är då receptet för att skapa en expeditionär svensk flotta?

– Köp ett hangarfartyg och lägg ned resten, skämtar Norman Friedman men menar att ett större fartyg som kan ta både helikoptrar och trupp skulle passa. Det skulle inte behöva bli så dyrt. En framtida uppgift för Sverige som man nog inte tänkt så mycket på är att undsätta medborgare som hamnat mitt i en kris. Alla säger att det är bara att ta flyget eller ta båt i hamnen, men det ska man nog inte räkna med. Man kanske inte ens kan röra sig på vägarna. Då är det bästa att lyfta ut folk med helikoptrar till ett fartyg som ligger på säkert avstånd. Dessutom kan helikoptrar bestyckas.

Ett stort fartyg behöver inte bli så dyrt om man inte fyller det med dyra grejer. Eric Grove föreslår att man både kan äta kakan och ha den kvar. Ett större fartyg som i sig kan rymma de mindre fartyg man behöver hemma.
Lee Willet har specialstuderat den svenska marinen och säger att det nationella försvaret inte försvinner och att Sverige har en viktig roll att spela i Östersjön. Men de stora sjövägarna är också viktiga att försvara för Sverige. Han är imponerad av Visbykorvetternas höga tekniska nivå som fått internationell uppmärksamhet.

– Men de är byggda för det kalla kriget, byggda under ett annat skede och blir klara under ett tredje. Frågan är hur man ändrar ett skepps roll över tiden. I dag har fartygen en tvivelaktig uthållighet för att klara internationella insatser.

Ubåten Gotlands sejour i USA har också uppmärksammats. Dock påpekar Lee Willet att två ubåtar knappast är ett effektivt ubåtsvapen. Det blir för dyrt.

– Den övergripande och centrala frågan är hur världen ändras och till vad, säger Norman Friedman. Vi har Ryssland, men man saknar pengar. Och så har vi den andra världen. Jag tror att vi bara är i början av något omstörtande. Man kan tänka sig en situation som i Jugoslavien när landet föll samman, fast i mycket större skala. Föreställ er 30-åriga kriget med moderna vapen och mycket energiska männi-skor. Det betyder att man inte ska semestra i Mellanöstern. Och vad säger att Kina inte exploderar i ett inbördeskrig. Kalla kriget frigjorde en massa energi och det finns mycket hat i världen.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/4