”Försvaret behöver en ny typ av officerare”

I framtiden kommer det finnas flera olika vägar in i Försvarsmakten. Den militära vägen är bara en av många. Det behövs också en ny sorts officer, som är mer vidsynt och förstår helheten.

– För att möta dagens svårare uppgifter behöver vi både den gamla kunskapen och ny kunskap, konstaterar Bengt Axelsson som ansvarar för utbildningen inom Försvarsmakten.

På Bengt Axelssons rum hänger en stort fotografi av ett gammalt regemente. Det är Ing 2 i Eksjö. Här ryckte värnpliktige Axelsson in i mitten av 1970-talet.

– Jag hade inte en tanke på att bli militär. Det här skulle jag bli av med så fort som möjligt. Jag var inriktad på kemi och hade sommarjobbat på laboratorier.

Bengt Axelsson blev gruppchef och under slutet av grundutbildningen gick han vidare till gruppchefsskolan. Det var något i det militära som lockade.

– Det var nog att lösa uppgifter tillsammans med andra. Dessutom var det betald vidare­utbildning och det gick bra att kombinera med mitt stora intresse som då var idrotten. Fotboll och bandy i Anneberg, skidor och friidrott, medel- och långdistans.

Överfurir på pluton blev det första steget, och sedan Karlberg och inledningen på en officerskarriär som lett fram till brigadgenerals grad och en befattning som utbildningsinspektör, vilket i praktiken innebär att han är ansvarig för i stort sett hela utbildningen i Försvarsmakten.

Så man kan säga att Bengt Axelsson gått den långa vägen. Liksom sin namne Gustafsson som blev överbefälhavare är han ett exempel på hur försvaret en gång utnyttjade det som kallades begåvningsreserven.

– Från min egen bakgrund kan jag känna igen mig i mycket av det som Bengt Gustafsson beskriver. Min pappa var metallarbetare och min mamma hemmafru. Någon militär anknytning fanns inte. Det är ju bara att inse att det kära invasionsförsvar jag utbildats för och det försvar som nu finns är helt annorlunda.

Bengt Axelsson tror att det kommer finnas mängder av vägar in i Försvarsmakten i framtiden. Den militära vägen är bara en av flera. En kvinna som stoppas på grund av fysiska krav, kan i stället komma in på akademiska meriter.

– Vi behöver inte skruva upp kraven i onödan och göra utbildningen svårare. Man behöver inte vara starkast och snabbast för att vara chef utan tillräckligt för att göra ett bra jobb. Plutonschefen ska inte behöva vara bäst i alla befattningar som finns på plutonen. För den enskilde soldaten har det nog blivit tuffare nu. Det är mycket som ska bäras.

Det finns något i Försvarsmaktens kultur som säger att man alltid kan bli lite bättre. Bara man får tid på sig.

– Jo, men någon gång måste det bli slut på det. Det är fortfarande mycket av frivillighet och mindre av färdiga stående förband och vi har delvis oss själva att skylla. Det har funnits en viss klåfingrighet att skruva på insatsförbanden för att få dem lite vassare. Någonstans känner jag att vi aldrig blir klara. Den effektvinst man eftersträvar blir inbillad och då har vi lurat oss själva. Eller så kommer effektvinsten för sent. I stället borde vi satsa på att använda metoder och materiel som vi är vana vid. Det mesta i den nordiska stridsgruppen ändrades. Det lades till nya klossar. Ska man ha ny materiel måste den komma i så god tid att befälen hinner lära sig den och kan utbilda andra. Annars blir det mer av nice än need.

När Bengt Axelsson blev utbildningsinspektör 2003 hade en skolreformutredning löst de flesta frågor utom akademiseringen. Det var mycket som skulle göras på kort tid. Kompetensförsörjning, personalförsörjning, skolutbildnings­system. Försvaret var inte moget för att på allvar ställa om till internationella insatser. Materiel, soldater, officerare togs fram på det gamla sättet. Med den nordiska stridsgruppen ställdes saken på sin spets. Förbandsutbildningen gjordes längre och soldaterna skulle bli duktigare.

Systemet med tre terminer infördes. Utbildningen gick från sju månader till elva.

– Det var ett stort steg för mig att göra detta på så kort tid. Utan någon egentlig politisk ­debatt. Konsekvensen blev ju att färre utbildades. Däremot har vi inte själva lyckats utnyttja systemet fullt ut och jag kan ibland känna en oro för att vi utbildar för få.

– Vi har fått chans att gå över till ett två­befälssystem med yrkesofficerare och reserv­officerare, där yrkesofficeren kan vara officeren som vi känner honom i dag eller specialist­officer.

– Jag tror att framtidens reservofficerare i första hand rekryteras för sin kunskap. Dessa får en grundläggande militär utbildning antingen i början eller i slutet. Sedan lånar försvaret in dem. Det kan vara rådgivare, läkare och vägbyggare till exempel. För att möta dagens svårare uppgifter behöver vi både den gamla kunskapen och ny kunskap. Vi ska inte vinna kriget, utan vinna freden – åt någon annan. Vi ska skapa förutsättningar för ett land att resa sig. I mellanfasen blir det oerhört komplext. Vi ska skydda individer och samverka med civila på alla nivåer. Vi behöver nu en annan typ av officerare som är laddade med en annan tankevärld än förr, som förstår den nya rollen. Det krävs mer helhet och vidsynthet. Då måste vi bestämma oss för hur många av dessa vi måste ta in från det civila samhället och hur många vi ska ha säkrare tillgång till i form av reservofficerare.

En sak är att rekrytera, utbilda och skicka ut människor. En annan att ta hand om dem när de kommer hem, eller att ta ansvar för familjen hemma när någon är borta. Bengt Axelsson säger att det är ett stort dilemma.

– Den som åker ut måste känna sig trygg att familjen klarar sig och familjen måste känna tryggheten att det går bra för den som ute. Nu kan vi kallas in för att göra slut på ett krig. Det medför helt andra risker för att vi kommer att få hem människor med psykiska defekter och det kommer kräva mer av försvarets ansvar. Att vara ute i sex månader innebär i praktiken att man är borta i nästan ett år. Våra egna officerare är de enda som har sina jobb skyddade. Här kanske Försvarsmakten har ett ansvar för soldaterna när de kommer hem.

Då och då ringer det i Bengt Axelssons mobil. Han har jouren på Högkvarteret. Trots att sommaren väntar ute är Försvarsmakten i verksamhet. Det brinner i skogarna. Försvarets helikoptrar och hemvärnsmän hjälper till. Det är lite av det gamla försvar som många varit vana vid. Det fanns alltid till hands. Men för att ha ett försvar, som kan hjälpa samhället eller ha en förmåga att växa, krävs en politisk vilja. Utan grundutbildning blir det ingen tillväxt.

– En mindre försvarsmakt måsta lägga mer resurser på att tala om vad vi är, men vi bär inte hela bördan. Politikerna har också stort ansvar.

Bengt Axelsson är lite bekymrad över att han talat för mycket om problemen.

– Det finns ju ändå en massa möjligheter. De ungdomar som kommer ut får lära sig mer än förr. Det vore väl skrutt om inte det svenska samhället var intresserat av att ta till sig dessa ungdomar.

Ja, det har ju gått förr.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/3