I skuggan av kärnvapenhotet

Sveriges största kris under kalla kriget var när den ryska ubåten U137 gick på grund utanför Karlskrona 1981. Kärnvapenexperten Lars-Erik De Geer på Totalförsvarets forskningsinstitut har levt i skuggan av kärnvapen de senaste 45 åren. Han var också en av dem som blixt-inkallades  för att undersöka om det fanns kärnvapen ombord på den ryska ubåten.

Det var en dyster höst 1962. Den unge Lars-Erik De Geer, gymnasist i tredje ring, tyngdes av löpsedlarnas svarta rubriker. ”Multimegatonnare strax norr om Sverige”, neurosedynskandalen.

– Mitt uppe i alltihop, bara för att visa hur jävligt allt var, så tog Marilyn Monroe livet av sig. Samma dag som Sovjetunionen sprängde 25 megaton över Novaya Zemlya.

Och i oktober stod världen på randen av kärnvapenkrig.

– Kubakrisen höll på att skrämma livet ur mig, säger Lars-Erik De Geer 45 år senare. Vi var födda till ett liv utan framtid. Det var ingen mening att skaffa barn. Böcker och filmer som På stranden spädde på den känslan. Så det upplevda hotet av kärnvapen har ju gått ned väldigt. Även om mycket är jävligt i världen nu, så är det inte i närheten av den stämning som rådde då. Mänsklighetens utsläckande. Men någonstans finns ändå kärnvapnen kvar. Vi får inte glömma bort dem. I händerna på galna människor kan katastrofen hända.

För att slippa lumpen hamnade Lars-Erik De Geer på Försvarets forskningsanstalt (FOA). Han brukar säga att han började samma år som avtalet kom om förbud mot att sprida kärnvapenteknologi, 1968. Då visste han inte hur nära han skulle komma ett kärnvapen många år senare, mitt uppe i Sveriges största kris under kalla kriget. De dramatiska dygnen mellan den 27 oktober och 9 november 1981.

– Samma dag som det blev känt att ubåten stod på grund i Karlskronas skärgård samlade vi ett litet möte på institutionen. Vi tyckte väl att det skulle se illa ut efteråt om FOA inte hade gjort något. Själv var jag kluven. Jag hade lovat att åka med hustrun på semester och förstod att hon inte skulle gilla att jag åkte till Karlskrona, vilket var ett riktigt antagande. Men efter några dagar fick hon och barnen komma efter till Karlskrona på det statliga spionkontots bekostnad som tröst. Det behövde inte redovisas. I valet mellan husfrid och äventyret valde jag det senare. Några kärnvapen trodde vi inte på. Vår underrättelseman tyckte sig komma ihåg att han läst något om kärnvapentorpeder i en tidning. Det räckte. Vi åkte iväg med vanligt flyg och ett enkelt instrument i bagaget.

Militären tyckte mest att FOA-folket var i vägen. Det var trassligt nog som det var. En liten roddbåt med aktersnurra och flottist ordnades dock fram.

– Jag trodde, som sagt var, inte alls på något kärnvapen. Så vi blev väldigt förvånade när ryssarna hotade oss med vapen. Men vi åkte längs fören och kunde registrera en puls där torpederna kunde vara. Mer än så var det inte då. Vi hade funnit en strålkälla och till den kunde det finnas massor av förklaringar.

Så det behövdes bättre grejer. En mätutrustning flögs ned från labbet och installerades i en bevakningsbåt, som några dagar senare en natt förtöjdes intill ubåten.

– Det var en germaniumdetektor, som kunde se i detalj. Vi kunde bland annat visa på förekomsten av uran 238. Det ingår i en kärnladdning, men var inget bevis. Vi mätte i fyra timmar under natten. Det blåste och militären ville ha oss därifrån. Jag kunde ta en tupplur. Nära en atombomb, skulle det visa sig.

Lars-Erik De Geer säger att senare analyser övertygade honom om att det var en kärnladdning. Kanske motsvarande en halv Hiroshimabomb. Men då var han långt ifrån säker.

– Våra fynd plus lite tankearbete var tillräckligt för att hetsa upp både FOA och regeringen. Jag hängde med ned till utrikesdepartementet för att det var spännande. Jag hörde vad de skulle säga och tyckte inte om det. På vägen upp till riksdagshuset jagade jag ifatt statsminister Thorbjörn Fälldin och bad om ett enskilt samtal, vilket jag fick. Jag tyckte att fokuseringen på uran 238 öppnade för förenklad kritik. Fälldin svarade att ”det var för sent att stoppa tåget”. Allt var riggat för presskonferensen. Historien hade fått ett eget liv. Och motpropagandan kom som på beställning, med Maj Wechselmann i spetsen.

Uppiggad av ubåten satte Lars-Erik De Geer fart på sin doktorsavhandling om dubbelmagiska kärnor, men sedan kom en mental baksmälla. Det var ju inte FOA Lars-Erik De Geer skulle jobba på egentligen. Dessutom verkade det inte vara någon merit på FOA att ha disputerat.

– Åter blev jag räddad av ryssarna. Det började trilla ned kärnreaktorer från skyn. Ryssarna hade radarsatelliter som drevs med kärnkraft. När en sådan satellit var uttjänt sköts den normalt ut i rymden. Men ett par gånger fungerade inte detta och reaktordelar föll ner över jorden. Några hamnade i Kanada 1978 och några var mycket nära att komma ner i Sverige 1984. Samtidigt tog jag initiativ till ett långsiktigt projekt att med hjälp av ädelgasen xenon kunna spåra kärnvapenprov. Det blev sedan en stor sak.

Sedan kom Tjernobylolyckan 1986.

– Det var allvarligt värre, men när jag tänker på hur det upplevdes som ett hot så hamnade jag som expert nästan i andra hörnet. Jag hävdade att nedfallet i Sverige från Tjernobyl första dagen inte var värre än från en kinesisk provsprängning. Sådana hade jag studerat flera gånger. Visst var Tjernobyl illa, men inte jämfört med det globala kärnvapenhotet som hängt över oss. Vi på FOA mätte från första minuten. Vårt övervakningssystem och våra erfarenheter gjorde att vi klarade Tjernobyl bättre än något annat land i världen. Statens strålskyddsinstitut var då på väg att lägga ned sitt varningssystem. Något som man inte gärna talar om.

En kofta gav då krisen ett ansikte. Koftan satt på SSI-basen Gunnar Bengtsson. En, enligt Lars-Erik De Geer, hemvävd man som hade med sig hembakade bullar till krismötena i regeringskansliet.

På FOA blev det med tiden inte självklart att behålla kärnvapenkompetensen. Lars-Erik De Geer lämnade Stockholm för Wien och en nioårig sejour vid CTBTO, som är den organisation som övervakar provstoppsavtalet.

– Yngst när jag for och äldst när jag kom hem, säger Lars-Erik De Geer som en kommentar till generationsskiftet. Man ska komma ihåg att vår institution ett tag hängde på en mycket skör tråd. Den räddades av några få vid försvarsdepartementet.

Den nya generationen representeras av Jens Wirstam, som också är ”uppvuxen med kalla kriget och skyddsrumsövningar med fröken i spetsen”. Det här var under kalla krigets sista frostperiod. Nato placerade, genom sitt så kallade dubbelbeslut, ut medeldistansrobotar och kryssningsrobotar i Europa. Dessa kunde nå Sovjetunionen, som i sin tur svarade med sina SS 20-robotar. Nato krävde att ryssarna skulle dra bort sina robotar för att Nato skulle göra det samma.

Så föll Berlinmuren. Jens Wirstam var doktorand. FOA och Lars-Erik De Geer kom på besök och talade om kärnvapen.

– Det kändes väldigt mossigt och passé. Nu skulle ju världen bli som en enda Kistagalleria. Vi skulle äta samma mat och ha samma värderingar. Lite tråkigt kanske, men lugnt.

Jens Wirstam doktorerade och åkte till USA. Då vände allt.

– Jag var på Manhattan när det hände. Broarna stängdes av och man talade om attentat med biologiska vapen. Vi bunkrade vatten. Franskt mineralvatten för tre dollar flaskan. Den dagen kändes som ett trendbrott i världspolitiken. Jag ville ha ett jobb där man kunde grotta med atomer på förmiddagen och fundera på Nordkorea på eftermiddagen. Det jobbet dök upp. Det fanns på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

– Medierna matar oss dagligen med hot relaterade till kärnvapen. Innan våra experter börjar beta av hotlistan gör Lars-Erik De Geer några egna reflexioner om hot.

– När jag kom till Wien för nio år sedan frågade jag våra meteorologer om klimatförändring. De sa att man inte kunde veta. Att det kanske låg något i det. Nu när jag lämnade Wien var de helt övertygade. Jag kan inte se det som något annat än att klimatfrågan är en process som nu nått till det stadiet när den fyller kravet på ett gemensamt hot. Jag tror också att vi har ett behov av hot. Det ger oss något att kämpa för. Om allt skulle gå bra blir det tråkigt och likgiltigt, när man kan åka till Australien varje lördag.

Här är större delen av kärnvapnens egna heta lista:

• Spridningen. Jens Wirstam ser detta som det i särklass största hotet. ”Efter kalla kriget har vi flera maktcentra och länderna tycker inte lika. Tekniken är gammal och välkänd. Spridningen kan fördröjas, men inte hindras. Ju flera som har kärnvapen, desto större är risken för att de kommer att användas.” Lars-Erik De Geer håller med och säger att den största bromsen för spridning är tillgången till klyvbart material. ”Det är rimligen bara stater som har resurserna att skaffa sig detta.”

• Små laddningar. Det talas om mininukes, som därmed skulle vara så små att de låg nära en större konventionell laddning. En typ som diskuterats under senare år, särskilt i USA, har varit så kallade bunker busters som skulle kunna slå ut underjordiska anläggningar genom att tränga ner i marken innan de detonerar. De spelade en politisk roll när man talade om dessa vapen i samband med regimens bunkrar i Irak. Risken med små kärnladdningar som kan levereras med precision är naturligtvis att de lättare kan locka till användning.

• Modernisering. Storbritannien har nyligen godkänt ett gigantiskt program för att bygga nya ubåtar för sina interkontinentala kärnvapenrobotar. USA planerar att göra sina laddningar enklare och mer robusta. Lars-Erik De Geer tycker inte att det är någon direkt förnyelse i sak.

– Man försöker bara att få vapnen att räcka längre. Sedan kan man ju fråga sig varför Frankrike och Storbritannien ska ha kärnvapen. Uppenbarligen lägger de stor vikt vid kärnvapnens avskräckande betydelse. Att ingen ska ge sig på oss. Att ha kärnvapen innebär ju makt. De stora kärnvapenländerna sitter ju i säkerhetsrådet.

• Den sänkta tröskeln. De första kärnvapnen, bortsett från de flygburna, var taktiska slagfältsvapen. De var gjorda för att användas. Med Sputniken 1957 kom med tiden de interkontinentala robotarna. Supermakterna kunde hota varandras städer med utplåning. Det uppstod en koppling mellan det taktiska och strategiska kärnvapnet. Tröskeln hade blivit hög.

– Nu pratar Ryssland i stället om kärnvapen som ett sätt att dämpa en konflikt, säger Jens Wirstam. Man visar att man är beredd att ta till vapnen.

– Ja, de snackar ju om det, men jag tycker att det är en riskabel väg, säger Lars-Erik De Geer. Kärnvapen är ju en schizofren verksamhet. Domedagsvapnen gjordes för att inte användas. Då är risken att man inte längre tror på dem. Men det är faktiskt viktigt att hålla hotet levande.

• Underskattning av hotet. Att räkna bort kärnvapnen kan, enligt FOI-forskarna, vara ett hot i sig.

– Redan under kalla kriget räknade Sverige efter ett tag bort kärnvapnen av olika skäl, säger Jens Wirstam. Nu ser jag en risk att man räknar bort kärnvapen därför att de inte passar in i försvarets nya bild av sig själv.

Lars-Erik De Geer, som sett det mesta, håller med.

– Man följer trender och har helt plötsligt glömt bort kärnvapnen.

• Terrorister och smutsiga bomber. Rätt mycket tidningsanka och slagord tycker FOI-forskarna. Lars-Erik De Geer drar sig till minnes hur nedrustningsförhandlingarna i Genève kört fast 1980 och då slängde man in hotet om radiologiska vapen. FOA, som spelade en stor roll, på svensk sida, analyserade frågan och kunde till stormakternas besvikelse konstatera att hotet inte fanns. Möjligen om man räknade in bombning av kraftreaktorer i drift. Men sådant var de inte intresserade av att förbjuda.

– Sedan dess verkar den smutsiga bomben ha levt vidare på något sätt, säger Lars-Erik De Geer. Men varför ska man göra sig besväret när det finns så mycket enklare sätt att bedriva terror? Radioaktivt materiel från sjukhus ger inte mycket. Man måste komma över en bränslestav från ett kärnkraftverk. Och det enda som händer är kanske att staven sprängs i två delar. Som skrämselvapen fungerar dock radioaktivitet utmärkt. Folk blir nervösa.

Jens Wirstam påminner om att skrämselscenarier redan inträffar. I Irak sprängs klorgasbilar. Det är illa, men inte värre än det vanliga.

lars-erik de geer och Jens Wirstam är fascinerade av den vackra fysiken och har valt ett yrkesliv i spänningsfältet mellan skönheten och eländet. FOI har varit bra på det här länge och Lars-Erik De Geer säger att det fortfarande är en nisch där vi kan bidra en aning till säkerheten i världen. Utan historien skulle FOI dock spela en mycket mindre roll.

Den historien skrevs under det svenska atomvapenprogrammet och sedan tillsammans med nedrustningsministrar som Alva Myrdal ”som satte stor tilltro till expertisen på FOA”.

För Jens Wirstam är det inte svårt att hitta motivation. Antingen lutar vi oss mot EU när vi ska tycka något om Iran på FN-agendan eller så har vi en egen mening. ”Jag tycker att vi fortfarande ligger längst fram bland dem som inte har kärnvapen. Varje enskild del i kärnvapenfysiken är tämligen välkänd. Men det är kondensatet det handlar om.”

Lars-Erik De Geer slapp uppleva sin ungdoms mardröm. I stället fick han ägna sig åt att verka mot kärnvapnen, vara med i samhället och skaffa sig ett världsomspännande kontaktnät. ”På så vis har det ju varit fantastiskt”.

Hur fantastiskt det kommer att bli för Jens Wirstam återstår att se:

– Vänta om 20 år när Kina är en supermakt. Då kommer vi att få känna på hur det är att domineras av en främmande kultur.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/2