Öva rätt hemma räddar liv i fält

De övningar man kan göra på hemmaplan är viktiga för det skarpa läget. Att de måste vara realistiska och så långt det är möjligt efterlikna verkligheten ökar säkerheten för all personal men gör också tillvaron tryggare för civilbefolkningen.

Vi har gett oss ut på en kittlande resa. När jag skrev under bestämmelsen om att det är tillåtet att öva framryckning med osäkrade skarpa vapen kände jag en kall kåre utefter ryggen. Det här är ju en risktagning. Men så tänkte jag att om jag fick höra på radion att svenska soldater i utlandsstyrkan dödats därför att de inte hade övat med osäkrade vapen så skulle jag ha legat sömnlös. Och för Försvarsmakten hade det varit en skandal. Det säger Anders Emanuelson, överste, säkerhetsinspektör och känd för att säga vad han tycker.

– När man går in i ett hus och det finns motståndare där, kan man vara säker på att de har osäkrade vapen. I en duell vinner den som skjuter först. Vi måste träna på detta. Annars är risken att jag skjuter mig själv, någon kamrat eller blir skjuten av någon annan.

Från den 1 april nästa år gäller de nya bestämmelserna. Någon anarki handlar det inte om. Man måste följa den utbildningsplan som Markstridsskolan har utvecklat. Det är ett första steg mot att få en mer vidgad syn på säkerhet, säger Anders Emanuelson.

– När jag tittar på övningar ser jag om de kan hantera sin utrustning och agera på ett stridstekniskt rätt sätt. Jag har sett hur man utvecklat egna metoder som skulle ha slutat mycket illa om det blivit allvar. Jag tittar på hur det skulle fungera i verkligheten och inte bara utifrån ett verksamhetssäkerhetsperspektiv.

När Anders Emanuelson för några år sedan tillfrågades av PERS/BEM om han ville bli säkerhetsinspektör sa han att ”det snabba svaret är nej, men eftersom det är du som frågar ska jag tänka en gång till”.

– Och så började jag fundera. Som förbandschef hade jag haft en massa synpunkter på säkerheten. Så jag var redo att ställa upp förutsatt att jag skulle få utveckla säkerheten och inte bara förvalta en regelsamling. Under vad jag kallar ”den stora oredans tid” som började runt 1995 växte säkerhetsinstruktionen från två till tretton centimeter. Och jag tror inte att säkerheten blev så mycket bättre för det. Jag sade till överbefälhavaren att vi måste träna rätt från början. Annars tränar vi för att dö på missionen.

Anders Emanuelson ritar en kompassros med decentralisering i norr, centralisering i söder, regelstyrt i väster och situationsstyrt i öster.

– Här var vi 1987, säger han, och pekar på en punkt i sydväst, när vi övade för att ryssarna skulle komma på Vikbolandet. Det var centraliserat och regelstyrt. Verkligheten hade varit uppe i nordost. Det som nu hänt är att vi glidit ännu längre ut på fel kurs samtidigt som verkligheten ligger ännu längre bort i nordost. Situationen på ett utlandsuppdrag är oerhört komplex. Och gör man fel kan händelsen i värsta fall hamna i FN:s säkerhetsråd samma dag. Soldaten måste kunna fatta beslut där och då. Och då säger jag soldaten, inte det högre befälet. De svåra besluten har kommit mycket närmare den lägre nivån. Och då är det inte mycket till hjälp att man övat efter en regelbok hemma.

Anders Emanuelson fick en aha-upplevelse efter en redogörelse då en pensionerad överste kritiserade officerare för att de inte insett att det var soldater som behövde utbildas i förhandling, inte det högre befälet.

– Riv pyramiderna! Det är ju vad det handlade om. Jan Carlzon inpräntade att det var kundmötet vid flygplatsgaten och disken som var det viktiga. Och så är det fast ännu mer i vår värld. Vi har också våra gater. I dagens medievärld befinner sig våra soldater på en scen med upp till flera hundra miljoner i publiken, där fel beslut kan få fruktansvärda konsekvenser. Vi måste träna dem för det. Vi kan inte ha regler här hemma och så måste man tänka själv när man kommer ut. Vi besöker förband som ska ut och så besöker vi dem igen när de kommer hem. Och frågar: Vilka avsteg från säkerheten har ni gjort? Hur har det fungerat?

– Vad som är tillåtet eller inte ska vara kopplat till insatsmiljön. Sedan bygger man en utbildningsplan och utvecklar olika reglementen och lär sig hur man ska agera för att ligga inom säkerhetsgränsen. Svårare än så är det inte. Det ställer nya krav på officeren. Det handlar om kunskap, attityd och ledarskap. Jag måste själv göra min riskbedömning och anpassa den efter verkligheten – inte slå i en pärm. Precis som när jag kör bil. Ska jag åka från Stockholm till Göteborg väger jag in olika saker. Väder, hur jag själv mår, ska jag vara framme en viss tid och så vidare. Och under hela körningen bedömer jag risker. Kommer den där att köra om mig på backkrönet? Skulle man bara tänka på vad som är tillåtet och att någon annan bestämmer, ja då kan det sluta illa.

Anders Emanuelson säger att i försvaret använder man mer hjärna än hjärta.

– Under en övning får man förluster. Om vi inte bekymrar oss för det har vi tänkt fel för då har inte hjärtat varit med. Förluster under övning kan vara ett tecken på ökad risk för förluster i det skarpa läget.

– Vi har en massa kurser i försvaret och ibland undrar jag om vi inte har kurser för att vi måste, i stället för att lära oss att lösa problemen när de dyker upp. Vi har kursen ”Kallt väder”. Soldater har frusit i alla tider. Det hänger på officerens fasthet och välvilja att ingen förfryser sig. Samma sak med bestämmelser om att man måste sova ett visst antal timmar för att köra fordon. Jag har inte varit med om att någon pansarfordonsförare somnat under körning. Visst var killarna trötta, men de löste det själva. När det gavs chans tog man en ”råknopp”.

– Grundfrågan är om vi medvetet skadar någon under utbildning. Jag frågar mig om jag känner någon som misslyckats frivilligt, medvetet skadat en annan under utbildning eller inte velat bli bättre. Hotet mot att träna rätt kommer från oss officerare själva, de som inte tänker med hjärtat. Våra egna kan sätta krokben för en utveckling som vi måste följa. I utlandsstyrkan gäller inte samma regler som hemma. Det handlar om en dialog mellan chefer och soldater. Går vi runt ledarskapet har vi problem.

Här kommer Anders Emanuelson in på det känsliga ämnet om soldater anonymt kan rapportera incidenter.

– Visst kan man tänka sig det, men då backar vi från ledarskapet och hur ska vi kunna bygga förtroenden i gruppen om vi har anonym rapportering. En chef måste kunna ta emot en rapport om att saker inte fungerar.

Det är lätt att tänka på vapen när man talar om säkerhet. Men farligast är trafiken.

– Ändå tas det genvägar i utbildningen hemma. Vi har figuranter när man exempelvis övar insats mot folkmassa. Vi borde ha någon form av figurantsystem eller av simuleringssystem även då vi övar trafik. Man måste lära sig trafikmiljön så att man inte blir ett offer. När förarna ska ut i trafiken undrar de om de ska köra som hemma eller köra lika konstigt som alla andra.

– En annan säkerhetsfråga är den fysiska träningen. Kondition är inget som kan ställas i förråd och användas vid behov. Det är väl känt att har man bra ork så tänker man bättre. Och det kan vara stor skillnad i ett farligt läge. Man måste träna hela tiden.

Stänger man ett säkerhetsfönster riskerar man att öppna några andra. Man måste tänka på i vilken miljö prylarna ska användas, säger Anders Emanuelson och berättar följande historia från Kosovo.

– Under sökoperationer kör man med släckta lyktor och tittar med mörkerglasögon, googles. I våra bilar kan man inte stänga av krockkuddarna. Så om man krockar i mörkret kan kudden utlösas och då trycker den in mörkerkikaren i pannbenet på soldaten.

– Tandskador är ett vanligt problem. Man slår sig på pipan till vapnet. OK, så skaffar vi tandskydd säger någon. Men jag säger att det är bättre att satsa på utbildningen i stället för att komma i efterhand och inte lösa problemet. Vi riskerar att hänga på soldaten så mycket prylar att det blir som för amerikanerna i Irak som inte kan skjuta knästående för då orkar de inte resa sig.

– Insatsmiljön måste hela tiden styra. Från Balkan finns massor av historier som berättar samma sak. Under stress gör vi som vi blivit lärda. Och har vi blivit lärda för det svenska övningsfältet kan det gå väldigt illa. En granatgevärsomgång besköts av artilleri och vagnchefen kallade in soldaterna utanför i vagnens skydd. Det dröjde innan de kom in, vagnchefen kollade vad som hänt och vad fick han se? Jo, soldaterna gick omkring i artillerielden och samlade tomhylsor! Så hade man blivit lärd hemma.

Utlandsstyrkan har formellt samma säkerhetskrav som hemma i Sverige. Bara vid strid eller om man befarar strid får kontingentchefen på egen hand göra avsteg från säkerhetsinstruktionen. Annars bestäms reglerna av insatschefen i Sverige, det vill säga på mycket hög nivå. I dag har styrkorna i Kosovo och Afghanistan tillåtelse att i vissa fall göra avsteg från bestämmelserna.

– När jag var i Kosovo en gång frågade jag vilka avsteg de hade från säkerhetsreglerna. Noll sade dom. Det behöver man ju inte vara raketforskare för att kunna räkna ut att det bröts mot bestämmelserna.

Nu har Anders Emanuelson en organisation med en referensgrupp som ska driva arbetet vidare. Visionen är att 2010 komma med Regler för militär marksäkerhet som ska ersätta säkerhetsinstruktionen och vara en regelsamling och mer tala i termer av vad och inte hur man ska göra.

– För att det här ska lyckas måste vi få in rapporter om tillbud och olyckor, särskilt från utlandsstyrkan. Annars blir det som att köra med helljus i dimman. Man ser ingenting, säger Anders Emanuelson och trampar iväg med sin kronhoj. Utan hjälm.

– Jag har basker. Fast visst borde jag …

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/4