Ung officer ser framtiden vid sidan av försvaret

Lisa Lanevik var 18 år när hon bestämde sig för att göra lumpen. Sedan dess har hon hunnit med att både vara i Afghanistan och flytta från Karlskoga till Arvidsjaur. I dag är hon plutonchef, men det är inte självklart att stanna kvar som officer inom försvaret. En karriär inom statsförvaltningen lockar kanske mer.

Fler kvinnor – mer fred? En av talarna vid ett symposium med detta tema är löjtnant Lanevik. Eller Lisa. Hon står i sin fältuniform och berättar om sin tjänst i Afghanistan. Tillsammans med två andra kvinnliga officerare utgjorde de military observation team Juliette. De åkte runt och mötte afghanska kvinnor. En av dem hade Leni Björklunds bild på väggen.

Knappt fem procent av de svenska officerarna är kvinnor. Försvaret lägger ned mycken tankemöda och pengar på att nå unga kvinnor. Ofta är det nog som i Lisa Laneviks fall en ren slump som för in dem på officersbanan.

– Jag var väl en sjutton år nånting och praktiserade på Karlskoga Tidning. Så blev jag ivägskickad till Karlstad och Pliktverket för att skriva på ungdomssidan om hur det går till att mönstra. Jag hade väl varit lite nyfiken på det där.

Någon militär bakgrund hade Lisa Lanevik inte trots uppväxt i den gamla kanonstaden. Men det var något i själva mönstringsproceduren som lockade. Så hon prövade på.

– Det gick ganska bra, men jag som är liten och nätt hade svårt med den där stången man ska dra i. Dom skickade ner mig i källaren för att träna. Och så blev jag godkänd. Fast jag vet inte om jag lyckades dra något mer.

– När jag fyllt 18 gick jag i trean i gymnasiet och var nog rätt inställd på att göra värnplikten. Jag gick dansestetisk linje. Det var jazz, fridans och balett. Det var jättekul, men samtidigt kände jag lite tvekan. Det var liksom lite ”brudigt” och nästan lite fjolligt kunde jag tycka ibland. Så då blev det där att göra lumpen som en kontrast. Det var ju ändå bara ett år av ens liv.

Efter många om men hamnade Lisa Lanevik i Uppsala. Det passade bra. F 16 hade en simbassäng och i Uppsala hade hon två systrar.

– Jag fick en sambandsbefattning och blev sedan stridsledningsbefäl och störningsoperatör. Jag satt i underjorden och trivdes jättebra. Det var spännande och roligt och befälen lobbade för att jag skulle söka vidare utbildning och bli officer.

Så blev det dock inte. Lisa Lanevik lämnade flyget och gick till sjöss i två år och jobbade i restaurangen på ett kryssningsfartyg.

– Men så kände jag ändå att jag kanske skulle pröva på det militära. Jag hade kompisar från lumpen som gått militärhögskolan. Jag sökte och gick där mellan 2002 och 2004.

Och där slog kärleken till i form av en östgöte från K 4 i Arvidsjaur.

– De var inte jätteglada på flygvapnet i Uppsala. De hade ju satsat på mig, men insåg ju vad alternativet skulle vara så det var bara att släppa mig till armén.

Lisa Lanevik med make hamnade via Arvids-jaur efter en tid i Afghanistan.

– Jag hade sökt en gång tidigare och då inte hört något. Nu blev jag uppringd. Man ville ha mig som samverkansofficer. Vi var tre kvinnliga officerare som kom och utgjorde MOT Juliette. Vi var ute ofta och besökte kvinnor i de fyra provinshuvudstäderna som låg inom vårt område. Vi var på fängelser, universitet och kvinno-organisationer och lyssnade till kvinnorna och drack te. Vi fick höra vad som var deras problem och var deras känselspröt. Vi kände av stäm-ningar och rapporterade vidare. Det var sällan något stort eller dramatiskt. Ibland kunde de fråga efter vilken nytta vi gjorda. Samtidigt var kvinnorna medvetna om att läget var instabilt och att de militära styrkorna höjde säkerheten.

– Så gick sju månader. Det var många livs-öden jag mötte. För mig var det både roligt och spännande. Men det gick rätt bra att släppa det när jag kom hem. Jag kan bli lite nostalgisk ibland när jag tittar på bilder. För det mesta tänker jag inte på det och det tycker jag är ganska skönt. Jag kan tänka på den tiden som var, men inte på hur det har blivit.

Lisa Lanevik är född i september 1979 – några månader innan Sovjet invaderade Afghanistan. Sedan dess har det varit krig nästan hela tiden.

Är det inte svårt att hålla hoppet vid liv?

– Jag pratade med en svensk diplomat som var mycket insatt. Hon hade varit där i flera år. När jag frågade henne om det fanns något hopp kom svaret som ett pistolskott: ”nej”. Då kände jag, att vad gör vi här då? Hoppet som jag ser det är väl att det finns en gäng eldsjälar som brinner för demokrati och jämställdhet. Samtidigt som samhället är genomkorrupt och svårt att förstå. Det finns ingen rättvisa. När vi frågade varför man inte anmälde brott blev svaret ofta bara en axelryckning. Det kostade att få rättvisa. Det finns inga system som fungerar. Men jag måste ju säga att jag bara hade en fragmenterad bild av verkligheten. Vårt område är ju bara en del av Afghanistan och inte ens i det området har jag en helhetsbild.

Livet i Arvidsjaur på ett nedlagt regemente som ändå inte är nedlagt präglas av försvarets internationella roll. Exemplet tas från utlandsstyrkan. Några ryssar smyger inte längre i buskarna.

– När vi tillämpar grunderna försöker vi använda internationella scenarier, säger Lisa Lanevik. När jag började i det militära kunde jag inte föreställa mig att hamna i en strid. Kalla kriget var ju över för länge sedan. Men nu tänker jag att det är ju fullt möjligt att jag kan råka ut för det.

Löjtnant Lisa Lanevik är plutonchef för första året. 31 killar och en tjej. Hur har den ensamma tjejen det bland jägarsoldaterna?

– Hon verkar trivas väldigt bra. Killarna har respekt för henne. De ser att hon är duktig. Hon har inga problem; en annan tjej kanske skulle ha haft det.

– Om hon har eget rum? Det var nog en korkad fråga. Nej hon delar en lucka med sex killar.

Och att vara plutonchef. Hur är det?

– Det är skitroligt. Men det sliter. Mest mentalt. Officerslivet har sina för- och nackdelar. Det är en konstant stress. Vi har mycket vakanser och det sätter sin prägel. Jag ställer höga krav på mig själv och det är höga krav på att soldaterna ska få en bra utbildning. Men jag vet inte om ekvationen går ihop – om personal, resurser och pengar finns för att leva upp till de kraven. Det är mitt första år som plutonchef. En stor del av tiden går åt till att lära mig själv. Skulle jag vara plutonchef nästa år skulle det gå bättre. Men då är jag ställföreträdande.

– Det är så mycket som soldaterna ska kunna utöver den grundläggande utbildningen. Det är jämställdhetsutbildning och alkoholpolicy. Om vi var fler skulle det vara lättare att planera och genomföra övningar.

Vart har officerarna tagit vägen?

– En del försvann med försvarsbeslutet när regementet var nedläggningshotat. Min största förebild på K 4 drog och började plugga. Han är lika gammal som jag och fick stöd av Trygghetsstiftelsen för studierna. Regementet ville inte säga upp några så i stället uppmuntrade man till karriärväxling, att hoppa av frivilligt. Precis när jag kom till Arvidsjaur var regementet hotat. Då hade jag inte hunnit rota mig så jag bekymrade mig inte så mycket. Nu har vi ju vårt liv där. Det är där vi har våra vänner och det skulle vara tråkigt om K 4 försvann.

Lisa Lanevik är inte säker på hur länge hon själv stannar kvar som officer i försvaret.

– Vad jag ska göra annars? Jag kan ju bli fotograf, säger hon. Det var det jag ville ett tag. Jag ska köpa mig en kamera. Men någon riktig fotograf blir jag nog aldrig. Jag läser statskunskap och freds- och konfliktforskning, säger hon där vi sitter mitt i regeringskvarteren i centrala Stockholm.

– Jag skulle kunna tänka mig att jobba på försvars- eller utrikesdepartementet. Eller åka ut som observatör.

– Men jag har ingen aning. Nu är det Arvidsjaur som gäller. Jag åker gärna ut igen. Och varför inte till Afghanistan. Jag kan ju nästan språket, dari.

– Hej, hur mår du? Jag heter Lisa.

– Typ någonting …

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/4