En försvarsprofil i hetluften

Ung, kvinna, miljöpartist – och försvarsprofil. Vid Folk och försvars Sälenkonferens köar journalister för att intervjua Annika Nordgren Christensen. Från att ha varit en frisk fläkt i en mansdominerad värld har hon tagit platsen som en kunnig försvarspolitiker. Hon är yngst i försvarsberedningen och den enda som varit med från starten 1995.

När Annika Nordgren Christensen var färsk i försvarspolitiken uppvaktades hon av FOA-forskarna Eric Sjöberg och Folke Andersson. De hade för den tiden mycket radikala tankar om hur ett svenskt invasionsförsvar skulle se ut – nätverk och få värnpliktiga. De kallade konceptet cellförsvar. Landet skulle delas in i identiska celler som i en bikaka. I dag kan man säga att deras tankar fått ett eget utvecklingscentrum i Enköping där Eric Sjöberg skriver scenarier. Då var deras tankar alltför vågade för FOA. Det skulle ju innebära slutet på det stora försvaret. Vem kunde tänka sig ett försvar med 7 000 värnpliktiga?

Annika Nordgren Christensen ansågs vara lämplig därför att hon hade alla odds emot sig. Hon var mycket ung, oerfaren och miljöpartist. En sådan måste vara motiverad att lära sig, resonerade FOA-forskarna. Och fick naturligtvis rätt. Annika Nordgren Christensen lärde sig snabbt och sa att krigsorganisationen inte var detsamma som regementen när en journalist frågade om försvarets besparingar.

Nu har hon sin försvarsblogg där, som det heter, betraktelser över svensk försvars- och säkerhetspolitik samsas med internationella händelser och nyheter. Sedan många år är hon gift med Fhleming Christensen, en brigadgeneral som lämnade försvaret för Saab.

– Ja, det utgör ju en särskild krydda. Det gäller att man kan hålla isär sina roller hemma, säger Annika Nordgren Christensen, som kan se tillbaka på försvarsberedningens senaste rapport där klimatförändringen pekas ut som det största säkerhetspolitiska hotet.

– Det skulle vara förmätet att inför Framsyns läsare säga att det är min förtjänst, men något av att trägen vinner finns det väl ändå.

– Det som jag tror blev vändpunkten var när några pensionerade amerikanska generaler förra året i en studie pekade på klimatförändringen som det största hotet mot USA. Där kunde jag väl bli lite purken och cynisk. Att det ska krävas att några generaler säger något för att våra generaler ska förstå trots att miljörörelsen kämpat för detta så länge.

– Det har varit ett jättestort motstånd under åren i beredningen mot att ta upp klimatfrågan och jag har fått skriva en avvikande uppfattning. Beredningens rapport 1995 var det första steget i att vidga det säkerhetspolitiska begreppet. Man talade om flöden och fattigdomsklyftor. Här fanns hela batteriet av frågor som inte rörde stridsvagnar på andra sidan gränsen. Men klimatfrågan har ansetts vara för långsiktig. Snabba förändringar som påverkar många är en sorts kriterium för att tas upp i försvars-beredningen. Men nu verkade väl tiden vara mogen. Man kan ju knappt slå på tv:n en dag utan att påminnas om klimatförändringen.

Annika Nordgren Christensen betonar att beredningen var enig och ger en kort lektion i vad försvarsberedningen är.

– Den är ett samrådsorgan mellan regeringen och partierna. Det sitter en från varje parti. Beredningen gör med olika mellanrum en säkerhetspolitisk analys och tittar på om det hänt något nytt som innebär hot eller möjligheter. Traditionellt följs analysen upp med en nedkokning där vi sedan ser vad detta får för konsekvenser för vårt eget militära försvar. Nu har vi fått ett sådant uppdrag och det ska vara klart i juni. Det är ett gigantiskt uppdrag som ska utföras på en overkligt kort tid. Vår rapport blir ett av flera underlag som ligger till grund för en proposition om försvaret som regeringen lägger fram i höst. Det blir inte som ett försvarsbeslut av den typ som vi nu lämnat, men det får en stor betydelse för försvarets utformning.

Annika Nordgren Christensen säger att beredningen knappast kommer att föreslå vad försvaret ska kosta eller hur det ska organiseras.

– Vi har uttryckligen fått uppdraget att se på avvägningar och försvarets förmågor. Försvarsmakten ska formas utifrån och in. De internationella insatserna ska styra. Vi kan inte göra allt överallt med det som vi har. Det måste finnas olika beredskapstyper och då kommer man fram till en nivå på försvaret.

På Sälenkonferensen spelade Norden en stor roll. Försvarscheferna från Sverige, Finland och Norge talade och uppträdde. Det påminde om ett trekungamöte i orostider. En svensknorsk studie visar på stora möjligheter till samarbete. Finland vill också vara med. I Försvarsmaktens perspektivplanering läggs stor vikt vid det nor-diska samarbetet. Såväl försvarsdepartementet som försvarsberedningen välsignar försöken. I beredningen var tongångarna så positiva att man nästan kunde tro att militäralliansen stod för dörren.

– Det är inte realistiskt att tro att Sverige skulle stå passivt och se på om Norge eller något annat nordiskt land drabbades av en katastrof eller blev anfallet. Men sådant ankommer inte på Försvarsmakten att säga eftersom det är ett säkerhetspolitiskt beslut, säger Annika Nordgren Christensen.

När generalerna talar om gemensamma verkstäder, övningsfält och skolor så talar politikerna om operativ samverkan.

– Svenska försvaret säger att det här är en chans att behålla hela bredden av olika förmågor. En del förmågor är nu vad man kallar underkritiska. Jag tycker att det finns bättre argument för ett samarbete. Att det ger bättre resultat. Det handlar inte bara om pengar utan också om en ökad effekt. Det finns goda skäl till samarbete. Vi har Östersjön och oljetransporterna. Det är också bra att samverka i vardagen så att man lär känna varandra. Försvarsorganisationer är inte bara hårdvara utan också människor. Man ska aldrig underskatta betydelsen av personkontakter.

– De nordiska länderna har kommit in i samarbetet från lite olika håll. För Norges del tror jag att Barentsregionens ökade betydelse spelar stor roll. Norrmännen frågar sig nog hur pass mycket hjälp de kan få av Nato om de utsätts för press. Det kanske inte är så mycket egentligen. Och då vänder man sig mot öster för att se vad man kan göra tillsammans med Sverige och sedan med Finland.

– Finland är för mig ett land där man är duktiga och kloka på försvarsplanering. Man vill vara med på den nordiska vagnen och tycker sig ha dåliga erfarenheter av att Sverige kan gå sin egen väg som när Sverige sökte EU-medlemskapet. Det vill man inte vara med om igen. Så då säger finländarna att vi går armkrok i säkerhetspolitiken oavsett åt vilket håll vi går. Med Danmark har vi ju inte kommit så långt. Om någon påstår att danskarna verkar vända blickarna åter mot Norden så har jag också den känslan även om jag inte kan leda det i bevis. Vi har en hel del att lära av Danmark. Inte minst hur deras pliktsystem ser hur.

Gemensamma skolor, verkstäder, förråd och så vidare är tämligen okontroversiellt. Det blir några jobb som försvinner här eller där. En betydligt hetare potatis är ett eventuellt flygsamarbete i norr. Här skulle Sverige, Norge och Finland kunna ha en gemensam lägesbild, samöva över nationsgränserna och dela på resurser. Och var sätter man gränsen? Ska var och en gå tillbaka till sitt när det gemensamma man byggt upp som bäst behövs?

– Jag har inga knappar som automatiskt svarar att det kan jag inte tänka mig. Jag ser väldigt långtgående möjligheter till samarbete, säger Annika Nordgren Christensen med ett visst eftertryck. Och därför är det så viktigt att vi verkligen diskuterar igenom det här innan vi sätter igång det. Vi måste diskutera hur långt vi är beredda att gå. För drar man i gång ett sådant här system har man gjort ett val. Det går inte att dra sig ur det hur lätt som helst för det är en hel vetenskap. Det här måste partierna verkligen förankra i opinionen så att det inte bara blir ett rattande med pengakranar. Gör vi det här måste det finnas ett hållbart stöd om det skulle gå en annan väg.

Frågan om ett flygsamarbete innefattar också flygplanstyper och här är insatserna höga. Norge står inför att byta ut sina gamla F-16. Landet har alltid köpt amerikanskt, men nu har man även vänt sig till Saab. Finland bröt mot sin tradition att växla mellan sovjetiskt och svenskt och köpte amerikanska F-18 Hornet. Danmark som en gång hade svenska Drakenplan måste ha något nytt efter F-16 och har fått ett pris på 48 Gripen. Försvarsplanerare och politiker talar om vikten av materielsamarbete och att undvika nationella särkrav. Kan man då tänka sig ett flygsamarbete med tre olika flygplanstyper? Får inte Norges val av flygplan följder även för Sverige? Från norsk sida framfördes i Sälen åsikten att det finns ett sådant samband. Åtminstone från norsk sida.

– Insikten i Sverige har ökat om att vi inte kan ha nationella särkrav. För det ena hänger ihop med det andra. Är man inte kompatibel på den tekniska nivån så är man det inte på den andra heller. Då faller tanken på att göra saker gemensamt. Men här hyser jag faktiskt gott hopp.

Svenska tekniska lösningar av hög klass har skrotats. Felet är att ingen annan i världen hade systemen. Vilket en gång var en av tankarna. Kommunikationen mellan flygplan, den så kallade jaktlänken, är ett sådant exempel. Frågan är om vi kan hamna i jaktlänkssituation av mycket större omfattning beroende på vad Norge väljer samtidigt som det svenska flygvapnet kanske kommer ned på en nivå som finns i Norge, Finland och Danmark med cirka 50 plan?

Annika Nordgren Christensen utesluter inte detta.

– Det är kan bli ett omfattande samarbete där den ena länken i kedjan ger den andra. Då måste man förstå vilka konsekvenser det kan bli i förlängningen. Och diskussionen måste föras utanför den lilla klicken av försvarspolitiker. Man måste vara öppen och ärlig och se på följderna som inte alltid kommer att bli jätteroliga att ro hem i den svenska opinionen. För annars står vi där med jättestarka röster i till exempel Linköping som säger att ”allt hade vi kunnat tänka oss men inte det här”.

Ovanstående kan ses som ett exempel på kniviga frågor som väntar beredningen i vår. Annika Nordgren Christensen förklarar lite hur det går till och hur man kan vara både sams och osams på en gång och hur man klarar balansgången mellan beredning, parti och sin egen integritet.

– Vi träffas vanligtvis en gång i veckan och då har vi läst in oss på underlag och på olika sätt förberett oss inför mötet. Jag hoppas att alla också har en djävulens advokat med sig som ställer de jobbiga frågorna. Och så dundrar bataljen i gång. Förhoppningsvis ska det vara som vanligt – öppet och konstruktivt och ibland rätt så tufft. Beredningen är speciell. Den ska skapa och forma politik. Det betyder att ingen kan slita upp sitt partiprogram ur väskan och läsa högt och säga hur det ska vara. För vi beträder ofta ny mark. Våra frågor har inte behandlats på några partistämmor. Vi är ett samrådsorgan och då är det viktigt att jag kan gå till mitt parti och säga vad beredningen och jag tycker och fråga om ni är med på vagnen. Om riksdagsgruppen säger nej måste jag i första hand försöka att få gruppen att ändra sig. Gör den inte det kan jag ju inte gå tillbaka till beredningen och säga att jag ändrat åsikt sedan jag talat med min riksdagsgrupp. Alla i beredningen har sin egen integritet och sitter där för att man har sitt partis förtroende.

– I valet mellan riksdagsgruppen och beredning som man stödjer får man lämna beredningen. Tycker man inte som beredningen och har sitt parti med sig får man skriva en avvikande uppfattning. Vi försöker i beredningen att få största möjliga enighet. I vår senaste rapport var det bara vänsterpartiet som på en punkt tyckte annorlunda. Det här ger arbetet ytterligare en dimension. Vi har alla en känsla för var de andra partiernas smärtgräns går. Som i alla sammanhang där man vill komma överens är det ett givande och tagande.

Som vanligt i sälen diskuteras försvarsekonomi. Den står sällan på agendan utan lever sitt eget liv. Som någon med stor erfarenhet av försvaret sa:

”I slutet av året kollar man kassan och ser att det går åt skogen. Så sparar man som sjutton och har pengar över i december. Så har det alltid varit. Man får ingen ordning på pengarna förrän man gjort något ordentligt åt det grundläggande. När jag var kompanichef fick jag en budget på sju miljoner. Av detta var 90 procent redan intecknat. Kaserner från 1800-talet skulle betalas med marknadshyror. Statens fastighetsbolag skulle ha in sina pengar.”

– Det handlar nu inte om att man räknat fel på ökenuniformer och slitit mer än man trott på materielen, säger hon.

– Pengadiskussionerna går tillbaka till försvarets strukturer. Det är svårt att förstå att systemet kan se ut som det gör med hyror och annat. För att uttrycka sig milt. Politikerna fortsätter att lägga på Försvarsmakten nya uppgifter, skärper beredskapskrav och anmäler styrkor till styrkeregister. Men pengaramen är densamma. Och det håller naturligtvis inte. Och ändå fortsätter det. Varför då? Jo, därför att annars skulle politikerna tvingas till den enormt jobbiga frågan att säga vad försvaret inte ska göra. Och då kommer intressegrupperna. Och hos några partier en del väljargrupper. Det gjordes en försvarsförvaltningsutredning där man såg över stödmyndigheterna. Här skulle det frigöras pengar. Men har dessa tickat in? Har det gjorts någon uppföljning vart pengarna tog vägen?

– I stället för att göra något åt de stora frågorna är det enklare att stå här i Sälen och peka finger åt varandra och bråka om vem som inte informerat vem. Man måste både ta debatten och de tuffa besluten och sedan stå för dem. Det är politikernas och inte försvarets ansvar. Och om inte det görs står vi här om ett år igen och bråkar om försvarets pengar, säger Annika Nordgren Christensen.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/1