Tabu att tala om riskerna inom försvaret

I krig dödas soldater. Och soldater dödar. För ett land som haft fred i flera hundra år känns detta fjärran. Samtidigt är Sveriges överbefälhavare tacksam för varje dag som går utan att det hänt något i utlandsstyrkan. För det är farligt att vara där ute och farligare blir det. Äntligen forskas det om hur försvaret ska hantera våldet och förluster. En av forskarna är Eyal Ben-Ari, socialantropolog och före detta officer i Israel. Han betonar hur viktigt det är att erfarenheterna från internationella uppdrag tas tillvara.

Om död och militärt våld talar man ogärna. En fotboll eller en politisk fråga kan vara ”död”, och en hockeymatch avgöras i ”sudden death”. Men militärt våld, död, trauman och invalidisering talar vi mer sällan om, liksom om krig.

Det kan möjligen vara priskrig på bredband och ”nu är det krig” i slutspelshockeyn. Men krig med död och lemlästning gör sig bäst på bio.

Vår enda myndighet som ska behandla dessa frågor är inte så annorlunda jämfört med resten av samhället. I soldatinstruktionen är inte döden särskilt närvarande. När ett gäng 20-åringar dödar ett annat gäng 20-åringar på några sekunder kallas det för eldöverfall. En spränggranat riktad mot människor ger ”verkan i målet”.

Ett forskningsprojekt med arbetsnamnet ”Den militära organisationen och döden” väcker i dagens militärorganisation ingen större entusiasm. Trots flera års försök fick projektet inga pengar av Försvarsmakten (”behov saknas”), innan utbildningsinspektör Bengt Axelsson mot slutet av 2005 anslog pengar. Projektet leds av Karl Ydén, reservofficer med erfarenhet av internationell tjänst, som tagit hjälp av såväl inhemsk som internationell expertis på området militär professionalism och våldsutövning. Projektets första rapport bär det för Försvarsmakten talande namnet Bringing Violence Back In; problem förknippade med faktisk våldsutövning har nu fått större aktualitet.

man kan ju fråga sig varför militären ska börja intressera sig för döden nu när kalla kriget är över och nästan glömt. Svaret är givetvis att svenska förband redan nu vistas i farliga miljöer och den nordiska stridsgruppen, som är klar nästa år, är utrustad och utbildad för strid. Den paradoxala situationen är således att det tänkta ”Kriget” är avskrivet, men att sannolikheten har ökat att svenska soldater och officerare faktiskt antingen dödar andra eller dödas själva.

När vi tänker på döden och svenska soldater är den första bilden en svensk som dödats i strid. Men projektet kring militär våldsutövning omfattar mycket mer än så. Den svenska soldaten kanske har förlorat sitt liv på grund av en kamrats slarv. Eller den svenske soldaten har dödat någon som utpekats som en fiende. Han kanske går fram till den döde och ser att det är en pojke, också med vapen i hand, i hans egen ålder eller till och med yngre, och av tröjan att döma håller han på samma engelska fotbollslag. Den som utpekats som en fiende kan också vara en oskyldig kvinna som inte alls hade med striderna att göra, utan var en person som soldaten var där för att skydda.

Allt det här händer i dagens konflikter. Allt det här måste enskilda soldater och den militära organisationen vara beredda att hantera.

Hur gör en organisation det när den inte har några krigserfarenheter? Hur gör den om de få erfarenheter av våldshantering som finns inte tas tillvara på ett tillräckligt bra sätt?

Pansarslagens och sjöslagens tid är förbi. En del hävdar att det traditionella mellanstatliga kriget som fenomen också är förbi, och att det har ersatts av något annat. Något blodigt, grymt, gränslöst, laglöst och kaotiskt. Den brittiske före detta generalen Rupert Smith kallar det krig bland befolkningen; war amongst the people. Det kriget kräver ett annat kunnande; det handlar om att kunna hantera våld, och samtidigt vinna hjärtan och lägga grunden för långsiktiga politiska målsättningar. Amerikanerna i Vietnam gjorde misstaget att tro att kriget var ett traditionellt industrikrig. Men en militär överlägsenhet kan inte framkalla en kulturell förändring.

I detta nya krig har dödandet blivit mer personligt än vad som förutspåddes i debatten om det högteknologiska försvaret. Dödandet sker ofta på nära håll, i städer och byar. Kanske i vardagsrum och trappuppgångar. Chefer och soldater har ibland bara bråkdelar av en sekund att fatta viktiga beslut. I det nya kriget skjuter soldater mer än förr. I andra världskriget sköt 20 procent av soldaterna. I Vietnam nästan alla. Fler soldater drabbas nu av sina minnen. Fallen av posttraumatisk stress ökar.

Det bästa sättet att förbereda dem som ska åka ut i denna värld är att de får ta del av erfarenheterna från dem som redan varit där. Det handlar mycket om tyst, praktisk kunskap. Den som inte kan läras ut i böcker eller av simuleringar.

I denna värld kan det vara strid i ett kvarter, upplopp i ett annat och en humanitär insats i det tredje. Allt på en gång. I detta krig kan den enskilde soldaten hamna i FN:s säkerhetsråd innan dagen är slut. Man talar om den strategiska korpralen. En felriktad granat, dödade barn, förtroendet är förlorat och hela den internationella insatsen äventyrad. Det är ett enormt ansvar som läggs på den menige i ledet. En helt annan situation jämfört med att vara en av en miljon andra gråa.

Den grå massan hade dock det egna folkets stöd. Nationens självbestämmande och existens stod på spel, och då fanns tolerans ifråga om ”förluster”, d v s dödade soldater.  Stödet för att skicka ut soldater på farliga uppdrag i djupaste fred är svårare att förutsäga, i synnerhet om ett antal blir dödade.

En modern militär organisation kan sägas ha två sidor, som ett janusansikte. Den ena sidan sysslar med utbildning och administration; frånsett egentlig stridsutbildning är det inte mycket som skiljer Försvarsmakten från andra myndigheter eller större organisationer. Det utförs skrivbordsarbete, hålls möten och produceras dokument som budgetar och jämställdhetsplaner. Logiken präglas av planering, administration, handläggning, samverkan och omvärldskontakter. Militären smälter så bra in i civil-samhället att man mentalt kommer närmare det än den våldsuppgift man ska förbereda sig för. Höga flygofficerare har bättre kontakter med flygindustrin än med sina vapenbröder i skogen och på havet. Officerskarriärer görs inte i fält utan i den politiska maktens salonger.

Metoderna för att sköta denna förvaltningsapparat hämtas från affärsvärlden. Man är så påverkad av detta tänkande att när man planerar för att använda våld i NBF-skisser så av-ropar man ”tjänster” i form av artilleri eller flyganfall. Det specifikt militära, dödandet, tänks bort. Nätverksbaserat försvar beskrivs i en av Försvarsmaktens broschyrer som ”ett nytt sätt att arbeta”.

När man övar så övar man för att uppfylla dagsplanen. Det ska vara klart klockan sju. Konsekvenserna övas inte. Störande moment som telekrig får inte vara med. Det ska vara övning utan krigets friktioner, och utan våldsutövningens konsekvenser.

Detta är exempel på iakttagelser som förvånar de utländska forskare som deltar i projektet om militär våldsutövning, exempelvis israelen Eyal Ben-Ari och Jim Storr som är doktor och överstelöjtnant, förtidsavgången från brittiska armén.

Den brittiska armén har förlorat män i strid praktiskt taget varje år sedan 1945. Till Afghanistan skickades man med försvarsministerns förhoppning om att inte behöva avlossa ett skott. I dag lär man ha skräpat ner terrängen med en halv miljon tomhylsor och operationen har krävt närmare femtio brittiska soldaters liv.

Sverige, som efter Napoleonkrigen endast ägnat sig åt förberedelser, har möjligen något att lära av de brittiska erfarenheterna, tror Jim Storr. Andra ämnen i projektgruppens arbete är:

• Moderna väpnade konflikters ändrade karaktär

• Försvarsmaktens procedurer för tillvara-tagande av internationella erfarenheter

•  Juridiska aspekter av Försvarsmaktens internationella uppgifter

•  Arga soldater är dåliga fredsbevarare. Den ökade betydelsen av känslohantering för professionell våldsutövning

•  Militär professionalism i den nya typen av krig.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/1