Riskerna ökar när erfarenheterna tigs ihjäl

Det svenska försvaret måste ta tillvara erfarenheterna från internationella uppdrag på ett mycket bättre sätt än vad som görs i dag. Det anser den israeliske socialantropologen Eyal Ben-Ari, som fått i uppdrag att intervjua svenska officerare om detta ämne. I början var han närmast chockad över vad han fick höra.

Japanska barn och israeliska soldater har inte mycket gemensamt. Utom att de studeras av Eyal Ben-Ari, socialantropolog som är professor och lärare vid Hebronuniversitetet i Jerusalem. Han kommer nyligen från Japan där han arbetat som lärare i en japansk skola för små barn. Han talar japanska.

– Jag har sedan 1999 även forskat om de japanska självförsvarsstyrkorna. Som faktiskt har en del likheter med det svenska försvaret.

Eyal Ben-Ari är sedan förra året engagerad i ett forskningsprojekt om militärt våld lett av Karl Ydén på uppdrag av utbildningsinspektör Bengt Axelsson.

Projektgruppen genomförde ett första seminarium i november förra året, på Karlbergs slott. Karl Ydén hade frågat professor Christopher Dandeker vid Department of War Studies, King´s College London, om lämpliga opponenter, och Eyals namn stod överst på listan.

– Jag har känt Christopher Dandeker i 15 år och på så sätt kom jag hit, säger Eyal Ben-Ari som nu åter kommit för att tillbringa några dagar i ett vintrigt Stockolm med att bland annat intervjua svenska officerare om hur militära erfarenheter i internationell tjänst tas tillvara.

Svaren blev väl nedslående?

– Ja, och det är mycket illa. Om inte dessa erfarenheter utnyttjas kommer de som skickas ut på nya uppdrag att inte vara tillräckligt förberedda. Det sker visserligen en förändring till det bättre, men det går alldeles för långsamt. I början var jag närmast chockad över vad jag fick höra, och Christopher Dandeker är förbryllad över hur litet som hade hänt sedan 1999, då han studerade Försvarsmakten förra gången. Eyal fortsätter:

– Sverige har under senare år varit ute på så skilda uppdrag som Bosnien, Kosovo och Kongo. I Bosnien mötte man reguljära förband. I Kosovo handlade det om att skapa ordning. Och i Kongo hamnade man i strid med milis. Olika uppgifter och helt olika erfarenheter.

Eyal Ben-Ari har varit officer i israeliska armén, infanteri och fallskärmstrupper. I 33 år ingick han som officer i reserven som han lämnade för åtta år sedan. I 20 år har han vetenskapligt studerat olika aspekter av den israeliska försvarsmakten, bland annat fältförbands sociala struktur och kultur, synen på fienden och hanterande av våld och känslor.

Under 1998–2005 studerade Eyal Ben-Ari olika fredsbevarande styrkor runt Israel. Hur människor från olika kulturer lyckas arbeta tillsammans.

Den första intifadan, som började 1987, ledde för Eyal Ben-Aris del till en rad olika forskningsprojekt.

– Vi studerade ockupation av ett annat land, ledarskap i strid och genderfrågor. Under den andra intifadan, som startade 2000, har vi bland annat forskat om strid i bebyggelse, prickskyttar, vägspärrar och hur Israels armé möter den nya situationen med en ny organisation.

Den brittiske pensionerade generalen Sir Rupert Smith skriver i The Utility of Force att industri-krigens tid är över. Nu förs kriget i stället mitt inne bland befolkningen; War -amongst the people. Eyal Ben-Ari vill komplettera den beskrivningen.

– Kriget i södra Libanon förra sommaren lärde oss att vi inte går från A till B. Utan att det är A, B och C på en gång. War amongst the people ersätter inget, utan är i stället något som tillkommer.  Charles Krulak, som varit chef för amerikanska marinkåren, har myntat begreppet Three Block War.

I ett kvarter pågår en reguljär strid. I ett annat genomförs en humanitär insats och i det tredje försöker militären att som poliser upprätthålla ordning. Allt det här såg vi i Libanon. Den israeliska armén skulle samtidigt utkämpa ett konventionellt krig, slå ned ett uppror och svara för ordningen bland civila.

– Kriget i Libanon lärde oss också att motståndaren har olika skepnader. En av mina studenter, en brigadchef, kallade Hizbollah för en hybrid. I Hizbollah ingick en brigad iranska specialstyrkor med avancerade vapen som sjömåls- och pansarvärnsrobotar. I Hizbollah finns också deltidskrigare. De kommer och går och har tämligen enkla och gamla vapen. De lever av och bland befolkningen.

Eyal ben-ari säger att slagfältet är mycket mer komplext nu än förr och en befälhavare måste kunna växla mycket snabbt mellan att bruka olika former av våld. Styrkorna är dock inte anpassade för dessa snabba skiften. Det tog israelerna flera dagar innan de förstod att Libanon inte var Västbanken. För amerikanerna i Irak har det tagit månader att förstå att det är en annan typ av krigföring.

Israel har under åren utkämpat flera krig där man ansett att nationens existens stått på spel. Eyal Ben-Ari håller inte med dem som nu tycker att landet åter står inför ett stort hot.

– Jag menar att palestinierna, och där får jag medhåll av en del av mina palestinska vänner, gjorde fel när de grep till vapen under den andra intifadan. Hade de stannat vid civila demonstrationer hade det blivit mycket svårare att hantera för den israeliska armén. Men nu när man angrep den israeliska armén med vägbomber och sprängde bussar och restauranger inne i Israel så kom allmänheten att uppleva det som att nationens öde stod på spel. Och då slöt man upp bakom militären och den militära lösningen. Och nu har den opinionen förstärkts med kriget i Libanon. Man ska komma ihåg att den norra tredjedelen av Israel praktiskt taget stod stilla under kriget. Och så har vi hotet om en iransk atombomb.

Trots allmänhetens stöd är det inte fritt fram för militären. Det finns också många som inte gillar tanken på Israel som en ockupationsmakt.

– Sedan mitten av 1990-talet förs en etisk diskussion. En kommission har skapat en etisk kod. Där ingår hur befäl ska behandla sina underlydande, men också hur militärer ska behandla sin fiende och hur en ockupationsmakt ska behandla civila.

Kritiken i det israeliska samhället mot militären har fört fram frågan om mänskliga rättigheter. I en del vägspärrar finns representanter för kvinnoorganisationer, som rapporterar om övergrepp.

– Många officerare har blivit medvetna om att medierna är mycket aktiva och bevakar brott mot de mänskliga rättigheterna, säger Eyal Ben-Ari. Israel är ett öppet samhälle. Det som sker i Gaza och på Västbanken sker inför öppen ridå till skillnad från hur det är i Irak. Kompanichefen behöver inte vara en vän av Amnesty för att förstå att frågor om våldsanvändning och mänskliga rättigheter är viktiga därför att han hela tiden kommer att bli granskad. Inför ett uppdrag ingår därför även denna fråga vid sidan av de mer militära.

– Den relativa öppenheten i Israel jämfört med amerikaner och britter i Irak och ryssar i Tjetjenien ökar kontrollen av militärens beteende. Men därmed vill jag inte säga att allt är bra. Långt därifrån. Den israeliska armén gör sig ständigt skyldig till överträdelser och jag är mycket kritisk mot hur man bär sig åt.

Uppgifterna har blivit fler och svårare och militären är dåligt anpassad för att kunna göra flera saker samtidigt när läget kan skifta på ett ögonblick.

Den nya amerikanske befälhavaren i Irak, David Petraeus, har samlat en grupp höga officerare med akademisk doktorsgrad för att i elfte timmen försöka vända kriget. De är mycket kritiska till hur kriget huvudsakligen har förts. Gruppen ska inte bara vara rådgivare utan också göra upp planer och genomföra dem.

Det är första gången som så högt utbildade officerare fått ett sådant inflytande, även om universitetsmeriter generellt tilldelats mycket större värde i USA än i Sverige. Kanske är det ett erkännande av att traditionella militära meriter inte är tillräckliga för att verka i moderna konflikter.

– Bättre utbildade officerare och soldater kan vara en väg till ett mer professionellt agerande. Det behövs officerare som betydligt bättre förstår den sociala bakgrunden till ett uppror eller djupa motsättningar. Det är också viktigt att alla officerare inte läser alltför lika ämnen.

Organisationen kan möta framtiden och omvärldsförändringar bättre om det finns en stor mängd olika ”hybrider”, människor som kombinerar militärt kunnande med andra kunskapsfält.

Man bör se officerskåren som ett kollektiv och en gemensam kunskapskälla. Då kommer vi också att få fler spännande möten mellan människor som lärt sig olika saker.

På organisationsnivå tror Eyal Ben-Ari att man kommer att gå mot legoarméer. Det finns en kärna och så bygger man på vad som stunden kräver. Ska förbandet strida hänger man på pansar och artilleri för en kort tid.

– Den stora skillnaden är att det nu dyker upp nya element inom den militära organisationen. Man måste kunna utföra humanitära uppdrag och kunna samarbeta med rörelser som värnar om de mänskliga rättigheterna.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2007/1