”Men tänk om Saddam talar sanning…”

Carolyn Stewart hoppade som ung collegeflicka på under-rättelsespåret hemma i USA. ”Jag blev nog rekryterad utan att egentligen förstå det. Patriotism spelade nog en stor roll. Och så äventyret”.  Hon tänkte stanna några år i det militära  och sedan bli civil igen.

Nu har jag gått i pension efter 25 års tjänst och har just börjat anpassa mig till ett civilt liv, berättar den förra översten vars karriär är ett kvartssekel av modern omvälvande nutidshistoria.

– Jag var i Västtyskland i omgångar före murens fall, säger hon och räknar upp en rad höga poster i Kosovo, Afghanistan, Irak, Central command och en rad arabländer. Bland annat i Saudiarabien.

– Jag var där när Saddam Hussein grupperade sitt garde vid kuwaitiska gränsen och sedan 1996 när Riyadh anfölls. Det kunde väl vara en viss tvekan till en början hos arabiska officerare att samarbeta med en kvinna. Men för mig bestod problemet i första hand i att man sa åt mig att det skulle vara ett problem.

Vid en underrättelsekonferens i USA för en del år sedan blev hon kontaktad av Folke Bernadotteakademin, FBA, och nu är det en del av hennes anpassning till civilt liv att delta i akademins kurser. Hon beskriver sig som en kritisk tänkande oberoende rådgivare i fredsfrågor med stor erfarenhet av underrättelsetjänst och upprorsbekämpning. På FBA:s kurs i Sandö undervisade hon i konsten att dela information i multinationella insatser och att hjälpa människor att förstå vilka svårigheter det innebär.

Carolyn Stewarts underrättelseresa förde henne från kalla krigets räknande av fartyg, stridsvagnar och installationer till dagens mycket komplexa underrättelsevärld där många små till synes obetydliga bitar av en skicklig analytiker kan formas till en bild. Innan man kommer så långt är det många hinder på vägen. I Irak ingick Carolyn Stewart i en så kallad ”red cell”-grupp, en grupp som ska tänka som motståndaren och pröva den egna organisationen.

– Vilka var våra motståndare? Vad hade de för förmågor och syften? Vi insåg tidigt att det fanns flera olika fraktioner. Det fanns rena terrorister. Det fanns grupper med rötterna i Baathpartiet. Det fanns nationalister som aldrig gillat den gamla regimen. Och det fanns de som helt enkelt inte gillade att koalitionen kommit till deras land och vad vi gjorde. Så det var en ”red cell” med flera olika hattar. Allt för att ge befälhavaren en insikt om läget.

Underrättelser är en svår bransch och inte har det blivit lättare. Hur lägger man pusslet för att få fram bilden?

– Det är det som är idén bakom mitt arbete med Folke Bernadotteakademin i dag, säger Carolyn Stewart, som i den nya världen mest har arbetat i multinationella insatser, det som är dagens norm. Hon om någon borde kunna berätta om vilka svårigheter det innebär.

– När jag var i Bosnien och Kosovo satt jag på hela den väldiga amerikanska underrättelemaskinen, men jag måste inse hur de europeiska länderna såg på bilden och väga samman allt och göra något vettigt av det.

Underrättelser är ofta hemliga. Hur villiga är nationer på ett uppdrag att dela med sig?

– I bakgrunden finns alltid någon därhemma som bestämmer vad en nations styrka får göra och inte. Så har hela styrkan sin egen underrättelseapparat. När jag var i Kosovo så delade jag med mig till alla andra och utgick från att de andra länderna gav mig allt. Och om det fanns känslig information så skulle man hitta ett sätt att göra mig delaktig i alla fall och det tror jag att de flesta länder gjorde. Men det fanns nog många som kände att USA inte gav allt man hade. Även om vi var under Natos flagg så bar vi ju den amerikanska uniformen.

Det ovan beskrivna handlar om tillit, och det är enligt Carolyn Stewart en kärnfråga för att en insats ska lyckas.

– Alla har inte samma datasystem och kan läsa samma saker. De andra måste lita på att du skyddar deras information. Och så har vi organisationer som inte vill ha med underrättelsetjänst att göra och de är misstänksamma. De vill inte bli sedda som spioner, de vill inte synas med militärer, och i all synnerhet inte med militära underrättelsemänniskor. Men jag tycker att de kunde vara lite mer öppna. När de är ute på fältet och observerar kan de väl tala om för oss om vägarna är bra eller dåliga, om befolkningen är vänligt inställd eller inte. Förenta nationerna säger att de inte vill ta del av underrättelser och samtidigt är de beroende av dessa för sitt skydd som vi såg i Bagdad när FN-högkvarteret bombades. Det krävs ett bättre samarbete mellan militär och polis och det är också en hård nöt att knäcka.

att samla information i ett område är den lätta delen. Den svåra är att förstå informationen och kunna göra något av den.

– Jag brukar leta efter dem som är bra på den politiska analysen eller kan bli det. När man börjar en insats är den svåraste delen att se till att alla områden får samma information. Det som kommer från ett område, där en nation har ansvaret, kanske är väldigt viktigt för dem som ansvarar för ett annat område. Då måste jag se till att informationen når fram. När den internationella styrkan kommer till landet börjar man dra upp gränser mellan vem som ansvarar för vilket område. Men de som lever här, och som man ibland slåss mot, bryr sig ju inte om dessa gränser. En del tror också att bästa sättet att skydda information är att hålla på den. Med tiden hade vi byggt ett förstklassiskt lag. Då var det dags att åka hem.

Carolyn Stewart uppmanade sina analytiker att använda hjärnans kraft.

– Man får inte svälja en uppgift bara för att den står på ett enda papper. I ett multinationellt uppdrag finns olika inställningar. Det ger olika diskussioner som utmynnar i olika perspektiv på underrättelsebilden. Det svåra för en amerikan är att förstå kulturen i området. I Irak hade vi med oss experter på arabisk kultur och när vi beskrev motståndaren gjorde vi det ur ett icke-amerikanskt perspektiv. För du kan inte ha med dig ditt eget perspektiv för att förstå en främmande miljö. Man måste få grepp om hur det sociala livet fungerar i området, och det är inget som man lär sig genom underrättelsetjänst.

– Nu tar vi in fler och nya typer av experter på humanområdet. Du kan inte sitta på ditt kontor i Washington eller i någon annan huvudstad och tro att du förstår situationen och hur folk kommer att handla, om du inte förstår mer av hur folket tänker och då gäller det inte bara kulturen. Det gäller också hur viktig familjen är och var lojaliteten finns. Detta börjar underättelsevärlden inse mer och mer och man har infört så kallade ”human terrain mapping teams”. Syftet är att kartlägga vilka som bestämmer i området, att förstå spelet, se stammönster och så vidare.

Vad utmärker en bra analytiker?

– Dagens underrättelsebild består av små och många skärvor. Analytikern måste vara smart nog att se att bitarna hänger ihop. Underrättele-apparaten är ett komplext system med tänkare, säger Carolyn Stewart.

– Det jag letar efter hos en bra analytiker är någon som inte är så inställd på att göra karriär att det hindrar personen från att säga vissa saker. Man måste ha ett öppet sinne.

Och så tar Carolyn Stewart Iraks påstådda massförstörelsevapen som exempel.

– Även om det fanns de som var skeptiska till USA:s påstående så var det ingen som sa emot. Utom en: Saddam Hussein. Det sa jag innan vi invaderade: ’Det här är vad Saddam säger. Tänk, tänk om det ligger något i det. Det här är vad han säger till hela världen. Tror ni att han försöker lura hela världen.’

– Så jag letar efter någon som kan tänka fritt, kreativt och se möjligheter. Om du och jag läser samma rapport kanske du säger att det finns en annan tolkning. Då säger jag att då kanske vi ska titta på det. Vi lever inte i kalla krigets underrättelsevärld. Nu måste man kunna se större mönster. Det är andra möjligheter och en annan informationsvärld och det finns andra sätt där en motståndare kan anfalla oss. Det kanske är på informationsarenan. Vi måste fråga vad de har för förmågor, vad de kan göra. Du kan inte säga att marsianerna ska invadera oss om du inte kan visa att de har rymdskepp som de kan åka hit med.

– bara för att folk inte har sett förmågor får man dock inte utesluta dem. Det är därför som kreativitet är så viktig. Fast det får ju inte bli för galet. Men om det kan göras och motståndaren bedöms ha en vilja så måste man i alla fall ta det i beaktande. Om det inte som i marsfallet är omöjligt.

– En kreativ analytiker hämtar sin information från olika typer av källor och från olika ställen. Och vi kan inte vänta oss att en maskin ska tänka åt oss. Maskinen är bra på att sortera informationen. Men mer är det inte. För att få något vettigt behövs ett komplext tänkande. En bra analytiker ska behärska flera verktyg i underrättelselådan och inte lita för mycket på en enda källa.

– En annan källa kan vara ett annat land. Om ett land säger att vi har 99 rapporter som säger att det här inte kan hända och så kommer ett annat land med en rapport som säger motsatsen, ja då ska man se upp. Här kan det finnas något vi förbisett. Om en rapport ger fler frågor än svar får man gå tillbaka och börja om från början igen, säger Carolyn Stewart.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2