Neutraliteten en paradgren på väg mot pension

Neutraliteten har inte alltid varit Sveriges första val. Ibland mar man tagit till den när dess alternativ den kollektiva säkerheten inte fungerat. I dagens värld går solidaritet före isolering och folkrättsprofessorn Ove Bring har skrivit historien om neutralitet och kollektiv säkerhet.

Neutralitetspolitiken har tjänat oss väl.” Så lyder riksdagens deklaration från 2002.

– Det är vad som fortfarande gäller, men det är oklart om man menar det som ett historiskt konstaterande eller om neutralitetspolitiken fortfarande gäller.

Det säger Ove Bring, folkrättsprofessor vid Försvarshögskolan och Stockholms universitet som nu närmar sig sin pension. Han tycker att även neutraliteten som politisk linje är mogen för pension. I sin bok Neutralitetens uppgång och fall beskriver han från antiken till dagens värld hur neutraliteten ändrat form och hur konjunkturerna skiftat.

– Tyvärr fick boken en lite olycklig start. Av en ren sinkadus presenterades den när det samtidigt pågick ett stort Natomöte och man kunde felaktigt tolka boken som ett inlägg i debatten om Sveriges förhållande till Nato. Bokens huvudsyfte är i stället att skildra neutralitetens historia och vilken roll den spelat. Att neutraliteten inte nu längre spelar någon roll betyder ju inte att den inte gjort det. Och det är den historien jag velat berätta.

Ove Bring talar genomgående om motsatsparet neutralitet och solidaritet. Utanförskap och kollektiv säkerhet. Den motsättningen går som en röd tråd genom historien. Sverige har genom åren lutat mer åt den ena eller andra lägret, och Ove Bring understryker att det inte finns någon obruten neutralitetslinje från Karl XIV Johans neutralitetspolitik från 1834.

Hur börjar då historien?

– Neutraliteten har funnits som begrepp länge men mycket är kopplat till det trettioåriga kriget. Det var då först som neutraliteten så att säga satte sig. En massa tyska furstendömen härjades av kriget. För att klara sig undan krigets fasor försökte en del furstar förklara sig neutrala i konflikten. Det accepterades dock inte av påvarna som ansåg att världsliga härskare inte kunde ställa sig neutrala i ett religionskrig. Gustav II Adolf var inte intresserad av neutralitet. Han ville ha solidaritet. Så redan här dyker motsatsparet upp. Gustav II Adolf tyckte sig få stöd av Hugo Grotius som brukar kallas folkrättens fader. Det är också Hugo Grotius porträtt som pryder bokens omslag.

Hugo Grotius historia är värd en egen visa. Han dog i sviterna efter en förlisning sedan hans fartyg från Stockholm gått under. Grotius skilde på krig och krig. En del krig var som han menade rättfärdiga och i sådana kunde ingen stat vara neutral.

– Och se på tusan, det tyckte Gustav II Adolf också. Han utkämpade ju ett krig som han ansåg vara rättfärdigt och han väntade sig solidaritet av de protestantiska furstarna.

För Grotius var neutralitet i första hand ett begrepp som gällde sjöfart och handel. Kontraband var gods som var nyttiga i krig. En krigförande stat fick uppbringa kontraband. Grotius listade vad som var kontraband och fria varor.

Timmer, tjära och pengar. Grundstenar i det svenska statsbygget. Drottning Kristina utfärdade genom Axel Oxenstierna den första svenska neutralitetsdeklarationen, kallad drottnings Kristinas konvojplakat. Örlogsfartyg skyddade handelsfartygen och garanterade att kontrabandsreglerna följdes till sjöss. Fler stater tog upp konvojtanken.

– Så kommer erövringens kungar och neutraliteten försvann. Efter stormaktstidens slut kommer den dock smygande igen. Men fortfarande är den ett marint begrepp. Det amerikanska frihetskriget blev som ett världskrig till havs. Drottning Kristinas konvojsystem blir multinationellt och Sverige ingår neutralitetsförbund med Danmark och Ryssland och det här fortsätter in i Napoleonkrigens era. Men så dyker amiral Nelson upp på Köpenhamns redd 1806. Den danska huvudstaden bombarderas och danskar, svenskar och ryssar tvingas att upplösa förbundet. Därmed slutar den epok där neutraliteten var kopplad till ekonomisk vinning och handel.

– Den moderna neutraliteten som är en utrikespolitisk linje för att hålla Sverige utanför krig kommer med Karl XIV Johan. 1812 års politik syftar till balans och fredspolitik. Finland har förlorats, Sverige är i union med Norge och nu gällde det att vara neutral inför den kommande konflikten mellan Ryssland och Storbritannien som väntades.

Ove Bring vill spräcka myten att inget har hänt på neutralitetens område sedan Karl XIV Johan.

– Nej, nu dyker neutralitetens motsats, solidariteten, upp. Denna gång i form av skandinavismen. Karl XIV:s söner ville som kungar inte stå utanför konflikten mellan Danmark och det tyska förbundet. Svenska trupper sänds till Danmark när tyska trupper hotar att erövra Schleswig-Holstein. Det går en vurm av skandinavism över Norden. Norska trupper tågar in i Odense. Den svenska truppen ser inte mycket av kriget. I stället blir den 1849 vad man kanske skulle kalla den första fredsbevarande kontingenten efter kriget. Det var inget svenskt initiativ utan Englands utrikesminister Lord Palmerston som låg bakom.

Konflikten mellan danskar och tyskar fick ett avgörande inflytande på den svenska neutralitetspolitiken. 1863 tränger sig tyskarna på söderifrån. Den svenske kungen vill ställa upp på danskarnas sida förutsatt att britter och fransmän också vill gå i krig för Danmark.

– När så inte sker krackelerar skandinavismen. Solidariteten får ge vika för neutraliteten. Oscar II företräder neutraliteten. Om än i något tyskvänlig tappning.

Det stora kriget blir en chock för världen. Miljoner slaktas i ett maskinkrig mitt i Europa. Nationernas förbund bildas för att en sådan katastrof inte ska upprepas. Vad som helst måste vara bättre än att riskera ett nytt krig.

– I det läget blir neutralitet ett fult ord. Länderna ska solidariskt ställa upp på att bevara världsfreden, säger Ove Bring. Sverige och andra stater kallas för ex-neutrala. Tilliten till solidariteten varar några år. Demokratierna faller i Europa. Benito Mussolinis Italien angriper Abessinien i Afrika 1935 och Nationernas Förbund kan inte göra något åt det.

Ett inbördeskrig bryter ut mitt i Europa. Nazismen tar makten i Tyskland som återupprustar.

– Nu är det dags att var och en ser om sitt hus. Runt 1938 återgår de nordiska länderna till neutralitetspolitiken i hopp om att stå utan-för nästa krig om det kommer. Neutraliteten hade varit den för Sverige näst bästa linjen under mellankrigstiden. Nu var det den som gällde.

Sverige lyckades som ett av få länder i Europa stå utanför världsbranden. Neutralitetspolitiken räddade oss. Brukade det heta.

Vi klarade oss ur kriget. Men hur var det med hedern? Och hur neutralt var Sverige?

– Man brukar tala om den svenska eftergiftspolitiken. Den första eftergiften kom i april 1940 när Tyskland anföll Danmark och Norge. I Nordnorge var tyskarna trängda och begärde transitering av vad man kallade ”sjukvårdsmateriel” till Narvikområdet. Den svenska regeringen ansåg sig tvingad att gå med på de tyska kraven. Den tyska krigsmaskinen syntes då oövervinnerlig. En månad senare tågade man ju in i Paris. Senare gick Sverige också med på den så kallade permittenttrafiken. Båda eftergifterna stod i strid med neutralitetsrättens regler. Och man måste, tycker jag, kräva något mått av nordisk solidaritet.

I oktober 1939 visade de nordiska statscheferna vid ett möte i Stockholm en gemensam fasad av solidaritet. I april 1940 fick den bilden sig en knäck när den norske kungen flydde undan tyska bomber. Han sökte fristad i Sverige i ett dygn i väntan på att återuppta flykten till Storbritannien.

– Den svenska regeringen nekar. Hänvisar till att kungen är i uniform och måste betraktas som kombattant och därmed är Sverige skyldigt att internera honom och att det kan bli tyska påtryckningar som Sverige kan få svårt att stå emot. Rent skitsnack. Tyskland hade inte behövt få veta att den norske kungen sovit en natt i Sverige. Hela den här olyckliga historien kom i många år att påverka den svensknorska förbindelserna. Den norske diplomaten Tryggve Lie, som sedan blev generalsekreterare i Förenta Nationerna, lär ha hatat svenskar som pesten.

På sommaren 1943 säger Sverige upp avtalet med Tyskland om permittenttrafiken. Stärkta av de allierades segrar i Nordafrika och Sovjet-unionen och kanske också av att den egna styrkan ökat vågar man utmana Berlin.

– Jag tycker nog man kunde gjort det redan på sommaren 1942. I den så kallade februarikrisen det året när Sverige fruktade ett tyskt anfall över norska gränsen var det sista gången under kriget som Sverige kände sig hotat och därmed borde man ha handlat därefter.

Ett annat klart brott mot neutraliteten var när Sverige inför det tyska anfallet mot Sovjet på midsommaren 1941 tillät att den så kallade Engelbrechtdivisionen fördes genom Sverige från Norge till Finland.

– Sovjet kunde mycket väl ha protesterat, men man hade väl då andra viktigare saker att tänka på och divisionen hade inget inflytande på kriget.

Efter kriget upprepas proceduren från första världskriget. En sådan katastrof måste undvikas. Förenta Nationerna bildas och nu var det solidaritet som gällde. Inför risken av en ny världskatastrof kan ingen stå neutral.

– Så tyckte också Sveriges utrikesminister Östen Undén, men det visade sig snart att FN inte kom att fungera som en solidaritetens organisation på grund av att stormakterna hade vetorätt i Säkerhetsrådet. Östen Undén blev i stället kallad neutralitetens överstepräst. Men man måste komma ihåg att en förutsättning för den svenska neutralitetspolitiken var att FN misslyckades. Det är lite av falskhetens retorik här. Hade FN lyckats som vi ville så hade förutsättningarna för vår omhuldade neutralitetspolitik slagits undan.

Hur neutrala vi var under andra världskriget följs av frågan om hur neutralt Sverige var under det kalla kriget. Kanske på plats att påtala att neutralitet gäller i krig. I fred är man alliansfri.

– Det har på senare år framkommit att det fanns sprickor i den neutrala fasaden. Men man måste komma ihåg att folkrättsligt är det inget problem att en stat i fred förbereder sig för vad som kan hända som neutraliteten i krig misslyckas. Det var alltså inte folkrättsligt fel att samarbeta med väst. Felet var i stället vad jag kallar ett demokratiskt underskott. Kreml visste mer om samarbetet än vad det svenska folket gjorde. Vi matades med en annan bild.

En av de mer uppmärksammade historierna i svensk politik under kalla kriget var den så kallade Hjalmarsonsaffären. Högerledaren Jarl Hjalmarson ansåg att Sverige tydligare skulle deklarera sin solidaritet med västlägret. Varvid statsminister Tage Erlander läxade upp Hjalmarson med att han borde veta att förberedelser och samverkan med en stormaktsallians inte förenar sig med neutralitetspolitiken.

– Det är inte säkert att Erlander riktigt hängde med i svängarna här. Orden var ett tillägg skrivet av den unge lovande politikern Olof Palme. Erlander kanske inte riktigt förstod innebörden av orden. Och om Palme vetat om vad som verkligen skedde i form av samverkan med väst hade kan knappast skrivit in meningen.

Förberedelserna med väst kallas av försvarsanalytikern Robert Dalsjö för Sveriges livlina, och han har i sin doktorsavhandling studerat orsakerna bakom att linan kapades.

– Jag tror att motsättningen mellan den egna retoriken och den praktiska politiken till slut blir för jobbig för regeringen, säger Ove Bring. Man kunde inte hävda att man stod utanför samtidigt som man förberedde att styra landet i exil från London. Och det är kanske bara att begrunda påståendet att i säkerhetspolitiken kan man inte tala sanning. Det ligger något i den synen. Saken är inte enkel.

Med kalla krigets slut inställer sig den självklara frågan vilket krig man nu ska vara neutral i om det bryter ut?

– Neutralitetens fall sker i olika faser, säger Ove Bring. Kalla kriget tar slut 1990. Sverige blir EU-medlem 1995 och ansluter sig därmed till EU:s gemensamma säkerhets- och utrikespolitik. FN samarbetar med EU och Nato och ser med glädje att dessa finansierar internationella insatser. Både EU och FN har militära inslag. När Saddam Hussein angriper Kuwait är Sverige icke-neutralt och icke-krigförande.

– Händelserna 11 september visar att neutraliteten som utrikespolitik inte fungerar i en värld med terrornätverk. Mot terrorister som slår mot civila kan man inte tillämpa utanförskap utan solidaritet. Stater som Somalia faller samman. Vad ska vi göra där? Ja, neutralitet är inte svaret. Neutraliteten kan i varje fall inte vara normen. Den kan tillämpas ibland som när Schweiz förklarade sig neutralt när Storbritannien och USA anföll Irak. Men det är beklagliga lägen. Det riktiga måste vara att man tar ställning för något och inte emot något.

– Göran Persson var mycket tydlig i ett tal i Finland 2002. Han sade då att som ett EU-land åtar sig Sverige att försvara andra EU-länder och förväntar sig samma sak av andra länder.

– Han kunde lika gärna ha sagt att neutralitetspolitiken var död. För det var vad den var.

Men den officiella dödförklaringen verkar vi få vänta på. Ungefär som att när värnplikten försvunnit så utreder man dess framtid.

Jan-Ivar Askelin, Framsyn 2008/2