Expeditionär förmåga – det blir svårt att ändra tänkesätt

Försvaret av Sverige säkras i första hand utanför landets
gränser och i samarbete med andra. Ytterst handlar det om
vår säkerhet och i mindre utsträckning att minska lidandet
och fattigdomen i världen. Hur många svenska politiker har sagt att det är därför som försvaret snabbt ska kunna skicka förband utomlands? Det frågar sig Stefan Flygelholm, som
tillsammans med Arne Norlander och Lars-Åke Hansson har tagit fram ett analytiskt koncept för expeditionär förmåga.

Stefan Flygelholm och Arne Norlander är officerare och konceptutvecklare i Försvarsmakten. Arne Norlander har dessutom disputerat på komplexa dynamiska system i Försvarsmaktens doktorandprogram.

Lars-Åke Hansson är försvarsanalytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och tillbringar en stor del av sin tid i Enköping med att forma försvarets framtid.

Den expeditionära förmågan är ett av huvudnumren i försvarets utveckling.

– Det är inte något speciellt svenskt koncept utan det är grundat på krav och behov som uttryckts från EU. Sedan har det gått via rege-ringen till Försvarsmakten, säger Stefan Flygelholm och fortsätter:

– Nu har vi formulerat problemet och tagit fram ett alternativ till en lösning. Tankemässigt är vi bara i början. Visionen kan bli verklighet om kanske tio till femton år. Men redan frågar man mig om det ”expeditionära tänkesättet” och tror att det är en färdig produkt som bara går att plocka ut. Det har blivit väldigt fokuserat nu i försvaret på färdiga produkter här och nu.

– Egentligen är det här den första riktiga idén efter invasionsförsvarets avveckling. Den expeditionära förmågan ska förstås även kunna användas för att försvara Sverige, vid kriser i Baltikum eller på Nordkalotten.

Konceptet ska beskriva förmågan att genomföra expeditionära operationer och ska omsättas i en vision och hypotes för en framtida förmåga.

Arne Norlander säger att det här är den stora konsekvensen av globaliseringen.

– Konceptet ska gälla för såväl ”långtborti-stan” som för närområdet. Det är mer genomgripande än något vi gjort tidigare vilket är mycket stimulerande. Det som dokumentet ska svara på är frågorna varför vi ska ha förmågan, vad den innebär och hur vi når dit.

– Det viktigaste är hur vi når dit och det är det svåraste. Hur vi tänker på ett nytt sätt. Det tar den längsta tiden och det kanske dröjer en generation innan vi är där, säger Stefan Flygelholm.

Vid sidan av konceptarbetet pågår en längre studie vid insatsledningen och dessutom har expeditionär förmåga blivit ett eget ämne i forsknings- och teknikutvecklingsprocessen. Den svenska utvecklingen passar väl in i de stora utvecklingssatsningar som leds av Nato och EU.

– Hela Nato är på väg åt det här hållet och EU tar egna utvecklingsinitiativ. Sedan kan en del nya medlemsländer tycka att man inte har råd att satsa på det här eftersom man då måste minska på det nationella försvaret. Alla förband kanske inte behöver ha en komplett uppsättning förmågor, menar Stefan Flygelholm och säger att konsekvensen för vår del av den nya inriktningen kan bli att det nordiska samarbetet nu blir ännu viktigare. Här finns ju ett europeiskt perspektiv. Det handlar om att ställa om försvarsmakterna mot en ökad specialisering. Det nätverksbaserade försvaret, NBF var i sig inget transformeringsmål. Men utvecklingen av expeditionär förmåga är det, och vi är med i utvecklingens framkant.

Och vad är expeditionär förmåga? Det finns en definition, men i korthet handlar det om att klara allt från humanitära insatser till krig. Det som skiljer från i dag är att man ska kunna göra det längre bort, med högre effekt, men ändå klara försörjningen av insatsstyrkorna.

– Det utmärkande är att det är ont om tid och resurser och att det inte finns något stöd på platsen så man måste ha med sig allt, säger Arne Norlander. Då blir insatsstyrkan å andra sidan tung och otymplig vilket ställer höga krav på transporterna. Det här är en intressant avvägning. Förbandet kan också med mycket kort varsel få en förändrad uppgift och det ska man klara med det man har med sig från början. Utmärkande är också att insatserna är kortvariga, upp till ett halvår. Det kommer nog ingen avlösning, däremot kan en expeditionär insats övergå i till exempel en mer långvarig stabiliseringsoperation.

Arne Norlander konstaterar också att vi ska göra detta för att kunna skydda svenska medborgare och svenska intressen, även om de befinner sig långt hemifrån.

– Fast det talar man inte så mycket om. Ett svenskt intresse kan ju faktiskt vara att svenska myndigheter behöver samarbeta bättre.

– Det blir en av de stora konsekvenserna av omställningen, menar Lars-Åke Hansson. Det gäller inte minst försvarsmyndigheterna som måste anpassa sig.

Stefan Flygelholm menar att det krävs en helt annan närvaro på platsen från myndigheterna än i dag.

– Polisen, Socialstyrelsen och den nya krismyndigheten kommer att beröras. Vad händer om vi får många skadade? Då måste Social-styrelsen kopplas in och stödja Försvarsmakten. Den instruktionen finns inte nu. Organiserad brottslighet i området kräver insatser av svensk polis i samarbete med internationella polismyndigheter. Om en svensk soldat blir dödad så kan svensk polis få uppgift att utreda och identifiera avlidna. Det nya innebär ett tätare samarbete mellan svenska myndigheter. Det ska vara multifunktionellt som det heter. Vi är dåliga på detta jämfört med ett land som till exempel Kanada vars försvarsmakt samarbetar nära med sin biståndsmyndighet. Men när försvaret i dag kallar på myndigheterna för planering och förberedelser så kommer ett fåtal. Förr, under totalförsvarets tid, kom alla.

– Det hade nog en annan tyngd då när man ansåg att det rörde nationens överlevnad, tror Arne Norlander.

Till hjälp i konceptarbetet har man utgått från en i svensk doktrin vedertagen bild som är tänkt för att illustrera vad som utgör förmågan att föra krig. Den består av tre pelare som allt vilar på. Knakar det i en pelare rasar hela templet. Pelarna kallas fysisk, konceptuell och moralisk. Den fysiska är materiel, människor, utbildning. Den konceptuella består av processer, doktriner, reglementen och den moraliska är värderingar, ledarskap och tänkesätt. Alla byggstenarna i pelarna måste analyseras för att se vad som krävs för att skapa en expeditionär förmåga.

– Den fysiska pelaren är den snabbaste att bygga. Med stora resurser kan man lösa många problem och brister på kort tid. Den moraliska är den svåraste och den tar längst tid att bygga. Här finns försvarets förankring i samhället och hela tänkesättet. Det kanske inte blir klart på en generation, säger Arne Norlander.

– Nej, ett nytt tänkesätt kan man inte köpa, instämmer Stefan Flygelholm.

Trots att invasionsförsvaret är avskaffat så lever tanken envist kvar.

– Då hade vi ett försvar för att nationen överhuvudtaget skulle kunna leva vidare. Det problemet har vi inte i dag, säger Arne Norlander. Men för andra länder kvarstår det problemet. Det diskuteras inte i dag vad som är de intressen som försvaret ska skydda. Är det att ingripa om det kommer en ny stor flodvåg? Det är visserligen naturens krafter som är hotet i det fallet, men försvaret kan ju bidra i alla fall.

Stefan Flygelholm påpekar att försvaret visade prov på expeditionär förmåga när svenskar evakuerades undan det senaste kriget i Libanon.

– Vi gjorde en stor insats som var avgörande. Men den är inte allmänt känd. Då var det lättare förr när man kunde åka ned till Nynäshamn och titta ut mot horisonten. Där fanns hotet och där låg det tre linjer med skarpa sjöminor.

– En del av våra förband har expeditionär förmåga i dag. Expeditionär förmåga är ett betydligt vidare begrepp än till exempel snabb-insatsförmåga, och det krävs en ny syn på produktion, utveckling och insatser.

Exempel på expeditionär förmåga är special-förbanden som är först på plats och skaffar underrättelser innan den stora styrkan kommer. Den nordiska stridsgruppen hade också förmågan fast det höll på att stupa på bristen på helikoptrar.

Det är nödvändigt är att ha omfattande taktisk rörlighet i operationsområdet. Det behövs transportflyg och helikoptrar.

Konceptutvecklarna talar mycket om förmåge-paket. Tanken är att en insatsstyrka ska kunna uppdragsanpassas, det vill säga förses med de delförmågor som behövs för den aktuella insatsen. Delförmågorna byggs upp och integreras i den vanliga produktionen, men anpassas utifrån tre centrala perspektiv: effektivitet, mång-sidighet och tillgänglighet. En del förmågor finns inte inom Försvarsmakten, de måste tas in från en annan myndighet, en civil leverantör eller en partnernations försvarsmakt.

– På så sätt skapar man ett förmågepaket –
en uppdragsanpassad expeditionär insatsstyrka som med rätt resurser och rätt mandat
kan sättas in där den behövs, säger Stefan Flygelholm.

Jan-Ivar Askelin text, Martin Ek grafik. Framsyn 2008/4